Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1869, sida 4

änklighet vid att bevilja dem. (Dkt. I. h J (Insändt.) f. a n Ett Smålandstorp. Poem af B. A. 1 Se det var qväll. I breda flockar d Föll snön uti den täta skog 8 Och öfver trädens gröna lockar st Sin hvita svepning sakta slog. is Den djupa tystnad endast stördes Af vindens sus i fjerran trakt, — 8 Då plötsligt tunga fotsteg hördes 1 I mödosam men afmätt takt v På gångstigen, som längre neder r Till stugan invid berget leder. Så trampar glädjen ej; ej nöjet, 1 Ej ungdom, som åt lifvet ler, g Ej sorglösheten, som med löjet 8 På rosig läpp blott fröjder ser. Nej, dessa steg mätt lifvets branter, 8 Der vandrarns fot som oftast fär 0 Af stela klippors hvassa kanter Oläkeliga djupa sår .... dn Det är med smärtan, som med fången, 8 Den kännes väl igen på gången. Men stegen nalkas; snart der träder På slingrig stig bland skogens snår En gubbe uti slitna kläder, Med reslig växt och snöhvitt hår. Hans mössa med de gula snören, Hans breda bröst med dess medalj, v Hans hållning, der han, stödd vid stören, 0 Går fram som under en batalj, Den förre krigarn nogsamt röja, Som år och nöd ej mäktat böja. — — Det syns, han är en knekt från fordna Bedrikters ärorika tid, Då bragder fördes ut, nu vordna En saga blott i klemig frid; Då svenska hären frös och svälte På Finlands mark, men segrar vann; Då hvar soldat blef till en hjelte Och mod i hvarje bjerta brann, Och folkets lösen var den läran: Må allt förloras, utom äran. Han stod som grenadier den tiden Vid Östra härads kompani, Men blott en lek var all den striden . Mot kampen, som ban lefvat i i Sen freden kom och för en krämpa i Han afsked fick, fast utan bröd; . Alltsedan bar han jemt fått kämpa Mot tvenne Ryssar: brist och nöd. De trifvas godt i Smålands skogar Bland sten och ljung och tomma logar. Men som ett Smålands barn, ett äkta, I medgång klok, i motgång seg, Ibärdig. fast med krafter bräckta, Han bröt i skogen upp en teg Och byggde der för sig och , lilla, Hans barnbarn och hans enda fröjd, En liten stuga, der han stilla Seen lefvat fattig, men förnöjd, Tills Gud ej gaf åt Småland gröda Och stugans två blef utan föda. — — — Den gamle vandrar, tyst och sluten, Till kojan utmed bergets fot; Den är hans hem. Han når till knuten Men ingen kommer honom mot, Och ingen sång från stugan klingar, Som alltid, när han hemkom förr, Och ingen nu en helsning bringar På tröskeln till den låga dörr; Ej något ljus från fönstret lyser; Men gubben suckar djupt och ryser. Han hastigt in i stugan ilar Så fort hans gamla ben förmå, Till bädden der den ,, lilla hvilar Med feberglans i ögon blå Och kinder lika snön derute, Och kraftlös, nästan aftärd kropp. Är hon en ros i förtid bruten? Ack nej! hon är en rosenknopp, Som dödens engel snarligt plockar Och fäster mildt i sina lockar. Hur är det, barn?4 den gamle frågar, Har sömnen någon ro dig gett, Att du ej känt hur hungern plågar? ... Jag gått från hus till hus och bedt; Men det var fåfängt för det mesta ; Gud nåde oss i all vår nöd! Det fanns ej föda hos de flesta. Se här, jag fått dock något bröd, — Det är väl hårdt och smakar illa; Men ät ända, min flicka lilla. Förgäfves gubben väntar svaret Ifrån det sjuka barnets mund; Det milda djupblå ögonparet Har slocknat just i denna stund; Men innan dess hon med en tryckning Har fattat farfars grofva hand. En suck, en knappt förnimbar ryckning Och hon har flytt till ljusets land. Se der ett svar, som är tillräckligt; Hon dött af hunger... O! förskräckligt! Men allt blir tyst. Den gamle lutar Sitt hufvud mot den dödas bröst, Sin älskling i sin famn han slutar Och sakta ber till Gud om tröst. Hans krafter äro ändtligt tömda, På flere dar ej mat han fått — Men sorg och svält nu blitva glömda Och gubben somnar, somnar godt, Han slumrar än, när dagen bräcker, Uti den sömn, som ingen väcker! Och sol går opp; och ingen sörjer De stackars offren, som gått bort; Men Eder, Landsmän, nu jag spörjer: Skall hjelp ej sändas inom kort? Skall denna tafla, som jag rullar Ur verkligheten upp för Er, I kojorna bland Smålands kullar Af brist på bröd förnyas mer? MA vi ej tröttas af att gifva, Och taflan skall den enda blifva! —L AA ? ev —— nn UEU Paliscaekar