Article Image
nig i dag kall och likgiltig. Man blir småningom lugnare i sina omdömen, och ag vill ej att något annat, än mina barns välfärd, skall utgöra driffjedern till våra blifvande beslut. Med din häftighet erinrar du mig föröfrigt lifligt om din aflidne far, tillade hon svårmodigt, han hyste äfven intet undseende för sig sjelf, då det gällde att bereda någon af de sina glädje. Gud, om det ändå hade blifvit honom förunnadt att återse dig! I Fortesquieus ögon glänste tårar. — Min dyra moder, sade han tröstande, — en så stor lycka var oss icke beskärd. Ingen kan känna detta öde bittrare än jag, som så gerna hade önskat få bilda mig efter honom och låta leda mig af hans råd, i stället för att nu en stor del af det på honom en gång hvilande ansvaret öfverflyttas på mina skuldror. O, allt hade kunnat vara så skönt. — Du har genomgått olyckans stränga skola, svarade mrs Mac Ivor, — och derför har du lemnat den som en man. För dig kan minnet af denna tid, då du som ett pligttroget barn drog försorg om din förmenta gamla anförvandt, ej vara så smärtsamt som för mig; och mycket smärtsamt är det för mig — kanske smärtsammast nu, då jag ser den förmente döde stå framför mig i blomman af sin ungdomskraft. — Skulle återföreningen då ej ge en riklig ersättning för de fordna, smärtsamma dagarne? frågade Fortesquieu likasom förströdd. — Visserligen åt dig, mitt älskade barn; äfven jag beklagar mig ej samt äl nöjd att åter ega dig. Jag välsignar til

21 april 1869, sida 2

Thumbnail