ömma sig, kom till heders, kunde naturligtvis ej2 fgöras utan votering. Denna utföll så, att brst fordströms förslag bifölls, med 54 röster mot 41, vilka sednare röstade för utskottets förslag. Hr Ch. Dicksen anmälde regervation mot det eslut, kammaren i denna fråga fattat. Andra kammaren. Hr Nils Larsson ansåg ifrågavarande privilejum för staden Göteborg icke höra till de i grundigen omtalta städernas privilegier, och att det, åsom endast genom ett kongl. ,, memorial uppommet, icke vore mera orubbligt än att det likom en vanlig förordning kunde af regeringen pphäfvas, utan någon underhandling med Göeborg. Möjligen skulle man kunnat medgifva taden någon ersättning ifall ömmande omständigeter förefunnits, men som detta icke vore hänlelsen hade staten endast att se till sin rätt. Desstom, ifall riksdagen nu beslöte indragning af de frågavarande rotarne mot ersättning till Göteborg, å komme staden helt och hållet att bestämma ilkoren och man kunde vara säker att anspråken cke blefve små. Tal. yrkade bifall till K. M:ts oroposition. Fr Staaff önskade erhålla upplysning om, hvad som skulle förstås dermed, att de ifrågavarande soldaterna skulle at staden Göteborg lönas och underhållas. Hr Vougt ansåg att då andra städer sjelfva måste bekosta sin polisbevakning, kunde väl Göteborg göra detsamma, isynnerhet som billighetsskäl ej talade för motsatsen, då staden vore synnerligt lågt roterad. Hr Hedlund motsatte sig den k. propositionen, emedan tal. ansåg att densamma skulle ingripa i den privata rätten. Afgaf förslag till ett tillägg till utskottets förslag, hvarigenom sista punkten skulle komma att heta: dock under förutsättning att uppgörelse derom på antagliga vilkor kan med staden träffas. Hr Björck ansåg den ifrågavarande rätten i verkligheten vara staden tillförsäkrad såsom ett privilegium. Frågan gällde således, huruvida detta privilegium kunde utan ersättning borttagas. Tal. trodde, att det vore förenligt med statens egna intressen att de bestående förhållandena icke rubbas. Krigsministern hade visserligen såsom skäl för sitt förslag anfört, att denna rättighet medgafs till följd af stadens dåvarande knappa tillgångar, men att detta skäl ej numera förefunnes och att förmånen derför kunde fråntagas staden. Men om detta skäl skulle anses i allmänhet ega giltighet, så borde också alla andra privilegier upphäfvas, ty numera förefunnes ej de förhållanden, som föranledde deras medgifvande. Det första privilegium, som på sådan grund borde indragas, vore frälsesäteriernas rättigheter, ty det motiv som föranledde dem kunde väl icke numera sägas förefinnas. Ett annat anfördt skäl vore, att en stor garnison funnes i Göteborg. Om denna garnison verk: ligen tillätes att bestrida den ifrågavarande vaktgöringen, så trodde tal. med visshet, att staden icke skulle hålla på denna institution; hvilken till dess emellertid vore nödvändig, då jernvågen oundgängligen behöfde vakt. — Såsom talaren redan vid ett föregående tillfälle sagt, skulle han icke komma att rösta för någon sorts reduktion, utan ville bifalla utskottets förslag. Hr Sven Nilsson ansåg rätten klar och ostridig på Göteborgs stads sida, och om frågan blefve hänskjuten till domstol, skulle säkerligen samma utslag fällas. Tal. hade hört att första kammaren emellertid fattat ett motsatt beslut. Visserligen hade han trott att denna kammare skulle fatta mogna beslut, men det nu fattade beslutet vore omoget och vittnade icke om synnerligt utvecklade begrepp om det rätta. Röstade för utskottets örslag. Stafsrådet Abelin förklarade på förhand, att om kammaren ville bevilja staden ifrågasatt ersättning. så kunde han icke ha någonting deremot. Tal: suppläste derefter originaldokumentet hvaraf syntes tydligen framgå statens rätt att indraga den ifrågavarande vakten. Ur C. A. Larsson betraktade denna fråga såsom en fortsättning af reduktionen; men talarer sville icke att Carl XV skulle fortsätta Carl XI:s i detta hänseende påbegynta verk. Detta vore fö öfrigt alldeles detsamma som då man sträcker u handen för att taga augmentsräntorna från rust hållarne. Tal:n trodde att man gjorde bäst i at respektera rättigheter, som vore på lagligt sät förvärfvade. Yrkade afslag både å utskottets för slag och K. M:ts proposition. Hr Nils Larsson sade sig genast hafva förstått att den näst föregående talaren skulle vara räd för sina afsutna kavalleriregementen. Nu funne dock en ganska stor olikhet mellan dessa båd fall. Rusthållarne vid dessa regementen hade sin rättigheter sig tillförsäkrade genom kontrakter men med Göteborg funnes intet kontrakt, uta blott ett medgifvande från K. M:ts sida, utan för pligtelse å den andra. Hr Kej tänkte, när han läste utskottets her ställan: Göteborg har ändå alltid tur med si; Man borde icke sätta frågan om rustoch rot hållarne i samband med denna utan låta hvar sa tala för sig utan några allierade. Yrkade bifa till K. M:ts förslag. Hr Rundbäck ansåg tredje mans rätt här var i fråga, nemligen rotehållarnes vid de isrågarrande rotarne. Om K. M:ts proposition antog skulle de bli tvungna att uppsätta soldater, hvi ket skulle medföra stora kostnader. Men då ei ligt krigsministerns yttrande det icke vore fu klart, huruvida dessa soldater hörde till arme eller ej, yrkade tal:n återremiss. Derefter företogos tvenne omröstningar. För blef K. M:ts proposition antagen till kontraprop sition med 97 röster mot 49, hvilka till kontr proposition önskade helt enkelt afslag. I hufvu voteringen segrade K. M:ts förslag med 90 röst mot 49, hvilka voro afgifna för utskottets hel ställan. Emot detta beslut reserverade sig hrr Sven Har . I son, Sven Nilsson, Hedlund, Treffenberg, Westble C. A. Larsson och Jöns Pehrsson. ep le —— SE —— Utskottens verksamhet. Sammansatta banko-och lagutskottet har i: 2 11 Wallanharec fåärdlag AM ändring i