svara så som mitt hjerta förestafvar, äfven med fara att förråda en öfverdrifven fåtänga, en kanske oberättigad böjelse för yttre glans. Ja, dyraste moder, om afgörandet öfverläts åt mig i dag, och jag kunde hysa den öfvertygelsen att ej derigenom förfördela någon, så röstade jag för afyttrandet, om äfven blott för att i hembygden, der min fars minne fortlefver som en olycklig, utfattig adelsman, åter bringa hans namn i anseende. Mrs Mac Ivor log stilla och likasom innerligt tillfredsställd. — Just så tänkte din gode far under de första åren efter vår utvandring, sade hon bifallande, — längre fram tog visserligen hans utvidgade affärsverksamhet hans uppmärksamhet nästan helt och hållet i anspråk, men jag tror att han aldrig hade uppgifvit planen att åtminstone göra ett besök i vårt gamla hem. Det var en älsklingstanke hos honom att bevisa dem, hvilka en gång tadlade hans giftermål med en fattig flicka, att man äfven kan vara mycket lycklig vid sidan af en maka, som saknar jordiska egodelar. Under detta meddelande betraktade Fortesquieu stadigt sin moder, hvarvid han: drag förrådde en häftig, inre rörelse. — Moder, frampressade han slutligen mödosamt, —förlåt min häftighet, men had något i verlden kunnat styrka mig i min: åsigter och planer, så är det just hvac du nu yttrat. Om det låg i min makt at redan i dag afgöra saken, så befunne v oss i morgon på väg till Skottland. — Inte så häftigt, inte så häftigt, mit gda barn, återtog mrs Mac Ivor lug made, — hvad, som för några ochttjug å: sedan kanske sårade mig djupt, lemna