teg, vaknade hon ur denna slags bedöfning. Hon nedsjönk på sin stol, medan årar framträngde ur hennes ögon. — Arma barn, sade hon sakta till sig jelt, — hur mycket måste du ej ha lidit sand fremmande, hjertlösa menniskor, medan ditt väsen antagit en så sorglig lutenhet. Och din ädle far, ban var så öppen och hängifven! Äfven hos dig slumra visst hans lyckliga anlag. O, måtte de snart utvecklas under ditt umgänge med mig och dina systrar! Hennes blickar föllo på dokumenterna, hvilka rörde hennes betydliga egendom. Hon sköt undan dem. Likasom dödsmatt lutade hon hufvudet mot handen, och tår efter tår rullade öfver hennes bleka kinder. Fortesquieu hade emellertid skyndat till sitt rum i den motsatta delen af huset. Hans ansigte hade antagit ett förfärligt uttryck; det var dödsblekt, och en hemsk eld glödde ur de ostadigt kringirrande blickarne. — 0, Dougal, mumlade han med sammanbitna tänder, i det han tryckte knytnäfvarne mot sin panna, — Dougal, du min onde ande, hvarför skulle jag i de sista timmarne just träfsa dig? Hur annorlunda hade det ej varit med mig, om du ej varit född! Det förflutna hade då försjunkit i glömska vid denna nya vändning af mitt lif. Hans armar nedsjönko matta. ((Forts.)