oaktadt Fortesquieus moder hade tilltalat honom på det ömmaste sätt och utan den minsta skymt af förebråelse, satt han likasom förkrossad af den svåraste anklagelse. Färgen hade försvunnit från hans kinder, och förgäfves sökte han efter ord. — Moder, sade han slutligen och hans röst ljöd hemsk samt tonlös, — jag är för djupt upprörd i detta ögonblick för att kunna svara sammanhängande, men tro mig, det skall bli annorlunda. Jag måste ut i fria luften — förlåt mig — men jag behöfver ensamheten och det stilla begrundandet, för att framdeles i din son erbjuda dig en vänligare bild än den nuvarande. Med dessa ord kysste han sin moders hand och skyndade ut ur rummet. Förskräckt, men på samma gång uppfylld af det innerligaste deltagande, blickade mrs Mac Ivor, som äfven hade stigit upp, efter sin bortilande son. Hon ville ropa honom tillbaka, men hennes stämma förnekade henne sin tjenst. Först då hon ej längre hörde ljudet af hans