fter hvilken isynnerhet sönerna så gerna ätta sig i sin barnsliga åtrå att snart lifva män, och det är detta, som hade cunnat vara annorlunda, om mor Carry, — nen må hon slumra i frid. — Det fremmande, som för närvarande ännu finnes mellan oss, skall småningom försvinna. — Fremmande? trågade Fortesquieu hastigt och med ett uttryck, likasom bade nan haft en tanke att dölja för sin moler, — något fremmande? Hur vore de möjligt, dyraste moder? Det kan inte vara så! — Jo, min dyre son; men detta frem mande, som finnes mellan oss, minskar emellertid ej den värme, hvarmed din mor: hjerta klappar för dig, ty det är den na turliga följden deraf, att vi först samman träffade som fullkomligt obekanta för at omedelbart förenas genom det innerligastslägtförhållande. Vid vårt första återse ende sökte jag ovilkorligen i ditt yttr efter ett drag eller en åtbörd, som erin rade om din aflidne far, men förgäfves Kanske var det ej moderligt handladt a mig, men vårt möte var så plötsligt, si öfverväldigande, att det dröjde en tid in nan moderns likasom förlamade känslo började vakna. Du har troligtvis ej kän på samma sätt, mitt arma barn, åtmin stone ej i så hög grad som jag, emeda du hitintills aldrig lärt att med barnsligt ömt förtroende smyga dig till en mol Det erfordras för dig en fortsatt och in nerlig sammanvaro med mig, så att dit väsen frigöres från en viss, nästan ti köld gränsande förlägenhet, hvilken n stundom — ja, min son, jag säger de öppet — gör mig rigtigt ondt. 6, For tesquieu, bur mycken lycka har ej gaml