ich med gamla Carry, som ej kunde dö tan att ha meddelat dig hemligheten at lin börd, ehuru hon har försyndat sig nycket emot mig. Du förmår ej fatta wad det vill säga för en mor att beröfvas sitt enda barns ljufva leende och att jöödgas likasom öfverhoppa den tid, då nodersögat ej känner någon annan fröjd in att vaka öfver sitt barn, att betrakta hur det växer till och hur det småningom mtar faderns egendomligheter, moderns väsen, — och hur det, äfven om naturen pj gifvit det någon yttre likhet med förilararne, dock i ord och åtbörder erinrar om någondera. O, min dyre son, derna tid har gått förlorad för mig. Visserligen har försynen sökt godtgöra mig genom mina två, älskade döttrar, men minnet af dig kunde ej utplånas derigenom. Men, jag har dig ju åter, slöt mrs Mac Ivor med tårar i ögonen, och tillika fattade hon sin sons händer med en häftighet som fruktade hon att åter blifva skiljd från honom, — jag har dig åter och beklagar mig ej, ehuru mycket kunde hafva varit annorlunda. De sista orden ljödo vemodsfulla och sorgsna, så att Fortesquieu blickade upp förskräckt och med ängslig ifver sökte af hennes anletsdrag sluta till detta hemliga bekymmers orsak. — Dyraste moder, hvad är det som kunde ha varit annorlunda? frågade han slutligen med en lätt förlägenhet. — Oroa dig ej, svarade mrs Mac Ivor med ett mildt leende, — det är ej din skuld att du knappt i något hänseende erinrar om din far. Du har ju ej hafi tillfälle att bilda dig efter dina föräldrar: du saknade ju den saderliga förebilden