Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1869, sida 2

D — — d———— — — — med den rofgirige schakalen erinrar sig sina ökenlika jagtmarker. Rob tycktes sofva. Likt sin indianske kamrat satt han med uppdragna ben, armarne korslagda deröfver, och hufvudet lutadt mot dem. Endast då Dougal uppstämde någon af sina melankoliska melodier, rörde han sitt grå hufvud i takt, ett bevis att intet af de uttalade orden undföll honom. Björnen surrade sakta och sög på sina ramar, veden knastrade och sprakade i den rymliga spiseln; likasom genom lika så många orgelpipor sjöng stormen genom den närbelägna qvarnens remnor, och entonigt brusade den uppsvällda floden ned i dammen. Det var en förfärlig natt, men det dofva bullret af elementernas kamp hördes ej af dem, som sutto framför spiseln. Först vid midnatt manade Whiteleaf till uppbrott hemåt till ånggvarnen, der ett beqvämare läger, än hvad säckpiparen: torftiga boning kunde erbjuda, väntade dem. — En halftimmas gång utför strömmer måste föra dem till ort och ställe, ocl ehuru än massor af snö förmörkade at mosferen, så lyste dock den högtståend månen tillräckligt för att visa dem vägen — Ni har berusat den gamle manner genom edra skildringar, anmärkte advo katen, då han vadade genom den djup: snön tätt bakom sin unge vän, — de skulle ej förvåna mig, om han så läng bestormar er ärade mor med sina profe tior och råd, till dess hon verkligen be sslutar sig för att sälja egendomen oc söfverflytta till Skottland. lI. — Då uppfylldes min önskan, svarad