Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1869, sida 1

sstirrande blick. I fall han redan had ppgjort en plan för att ernå sitt hemlig: ändamål, så erhöll den bestämdare forn vid åsynen af de gamla relikerna. — Gode Hob, voro Mac Ivors i fordne tider mjölnare och handtverkare? frågade han slutligen med ett vemodigt uttryck, — Mac Jvors förtärde i sin sal, och vid fyllda horn, ryggen af den fete hjorten, som de hade jagat dagen förut i sina skogar, och den rundeliga återstoden af deras måltid tillföll de trogna underlydande, hvilka der utanför afvakiade sina herrars besallningar, svarade gubben högtidligt. — Jag vet det, gode Rob, ja, jag vet det, och mitt bröst höjes aningsfullt, då jag tänker derpå. Ehuru jag sjelf ej upplefvat något dylikt, så önskar jag likväl ur djupet af mitt hjerta dessa tider tillbaka. Endast en enda gång ville jag sitta i den gamla salen med trogna, likasinnade kamrater omkring mig, framför mig den rykande hjortryggen, med mina blickar riktade på sköld och svärd, medan pibroch ljöd för wina öroen. — Deri känner jag igen min stackars herres son, mumlade säckpiparen, och en smärtsam suck undföll hans breda bröst. — Mac Ivors Castle skall uppstå i ny glans, mine blickar äro klara; — jag ser hemlandsbergen, jag andas den svala luften, som från klyftorna fläktar öfver den doftande ljungen; jag ser slottet, uppbygdt och inrättadt för att emottaga ett yngre slägte; jag ser klanen växa ända till hundra kraftiga stridsmän. Men jag ser äfven en vidsträckt klyfta full af hafsvatten; hur vill min unge laird öfjerskrida den? ufver Mac IOrs dräg flög ett leende, hvilket likasåväl kunde tagas för hån!