Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1869, sida 1

framtiden, så tror hon nu desto sastare derpå, ja så sast, att hon knappt torde afgöra någon vigtigare fråga utan att först hafya hört er mening. Jag sjelf gillar detta fullkomligt; min dyra moders vilja skall alltjemt Förblissa mig helig, dock kan man ej förtänka mig om äfven jag har min hemliga önskan, isynnerhet i hvad som rör mina förfäders stamgods. Jag betraktar er som min familjs gode ande, Rob; för er vill jag således med fullt förtroende yppa mina planer och förboppningar, samt höra edra åsigter derom. Men tillika ber jag er att fälla ett godt ord för mig hos min moder, itall de skulle vinna ert bifall. Då den unge mannen tystnade, nickade notarien bifallande, medan Dougal under sina halfslutna ögonlock bespejade dem båda likt en lurånde katt. Men säckpiparen rörde sig ej och sade blott, i det ett svagt leende öfverflög hans jernhårda, skrynkliga drag: — Jag ser många, Mac Ivor, och alla hafva under hvarje lifvVets skifte visat ålderdomen vördnad. — Så skall det också hädanefter bli, svarade Mac Ivor med värma. Rob vände sitt hufvud, så att hans blickar voro riktade mot skölden och de rostiga svärden på väggen. — — Derpå känner jag igen min unge herre; han ärar ålderdomen, sade han sakta: — men mina ögon äro dunkla, jag can inte läsa t ortesquieu Mac Ivors tan: car; han måste tala, så att siaresörmågan nfinner sig hos mig. IIvad är det, som å tynger på den unge arfvingens till Mac vors Castle sinne? Mac Ivor följde med ögonen gubpens!