Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1869, sida 1

stirrade hans ögon ut i tomma rymden. under de till hälften slutna ögonlocken. Det var tydligt att alla de närvarande fästade stor vigt vid gubbens mening, och att man betraktade honom som en person, af hvars omdöme man väntade en afgörande verkan. Då Rob, troligtvis åter försjunken i sina bisarra drömmar, ännu alltjemt teg, tog Whiteleaf åter till ordet, hvarvid han sköt upp sina glasögon något, för att under de blå glasen kunna noggrannare öfvervaka den gamle mannens minspel. — Min uppgift vore nu löst, började han långsamt och med eftertryck, — jag har förvissat mig att min unge vän skall blifva insatt i alla sina rättigheter; och jag kunde återvända hem, lugn samt uppfylld af den ljufvaste glädje. Men geni emot den unge Mac Ivor känner jag mig förpligtad att dröja här, åtminstone till des? de öfriga medlemmarne af hans familj hafva inträffat. Jag måste hafva vissheten att ett godt förhållande till dessa ifven åvägabringas; men slutligen vill jag ifven ombesörja de enskildta formaliteter, som det oförmodade uppträdandet af en ay arfvinge måste betinga, om han skall uträdä i fuli rättegiltighet — Fortesquieu Mac Ivör uppträdae ej förmodadt bland oss, sade nu Rob bet tämdt utan att förändra sin ställning, — edan tjugo år och ännu längre har jag örkunnåt hans ankomst, men ingen ville ro mig. De ansågo den svage gubben om sinnessjuk. — Desto vigtigare har derför er röst blifvit inom min familj, gode Rob, inöll den unge lairden hastigt, — om min nor förr betyiflat er förmåga att läsa il