Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1869, sida 2

att de bestämmelser, som i 8 1 af K. N:ts förslag innehållas, måtte af riksdagen lemnas utan anmärkning.. Rörande denna punkt uppstod inom första kammaren en serdeles långvarig dission, som upptog återstoden af förmiddagens samt en god del af aftonens sammanträden. Den hufvudsakliga debatten rörde sig emellan å ena sidan ett godkännande, enligt hvad utskottet föreslagit, af det k. förslagets bestämmelser om beväringsskyldighet från 20 till 30 år samt derefter pligt att under 10 år deltaga i landtstormen, samt å den andra ett bifall eller ätminstone ett närmande till en reservation af utskottets ordförande grefve Hen. Hamilton, som hemställt: . .att hvarje svensk man skall vara skyldig att deltaga: i allmänna beväringen från och med året näst efter det, då han fyllt tjugo år till och med det år, då han uppnår 25 års ålder; i landtvärnet, med tjenstepligt endast i krigstid och inom landets gränser från och med det år, då han fyller 26, till och med det, då han uppnått 30 års ålder; och i landtstormen, afsedd för det närmare ortförsvaret, från sistnämnda år till och med det, då han fyller 40 år. Grefve Hamiltons förslag rönte ganska många anhängare, hvilka mer eller mindre anslöto sig dertill. Hr Berg gjorde detta, dock under framhållande at den äsigt, att rättighet borde medgifvas att genom lösen eller lega befria sig från värnepligten. Grefve Lagerberg fann äfven reservationen ganska tänkvärd, ehuru han dock önskade återremiss, till dess man kunde få ett fullständigt organisationsförslag framlagdt. Efter inhemtad kännedom af ett sädant, affattadt i öfverensstämmelse med krigsministerns nu framlagda förslag, skulle talaren till och med ej tveka att godkänna de föreslagna 10 beväringsklasserna. Äfven herr Wijkander fästade mycken stor vigt vid reservationen, under det han tvekade att godkänna utskottets förslag. Då han emellertid var af den öfvertygelse, att 1 S af den föreslagna beväringslagen stod i oskiljaktigt sammanhang med armåorganisationen, hemställdes af denne talare, att riksdagen icke måtte afgifva yttrande öfver beväringslagens 1:sta annat än i sammanhang med en fullständig plan öfver organisationsväsendet. Grefve C. G. Mörner öfverensstämde äfven i det hela med reservanten, men önskade dock återremiss för att få den förändring i reservantens förslag, att landtvärnet kunde föras hvarthelst inom de förenade konungarikena, som ansågs erforderligt. Hr Nordström instämde äfven i reservationen, dock med önskan om återremiss för att åt beväringsskyldig få tillerkänd rättighet att sätta karl i sitt ställe. Äfven grefve Hen. Hamilton talade upprepade gånger för sin reservation, dervid framhällande, hurusom klokheten för det närvarande fordrade att hufvudsakligen fästa sig vid anskaffandet af en komplett så landtsom sjömateriel äfvensom tillräckliga förråder, innan man gick längre i afseende på armestyrkan än krafterna det tilläte. Mot reservationen uppträdde isynnerhet hr Hazelius, som med exempel från de senaste krigsåren sökte ådagalägga, att de af K. M:t föreslagne beväringsklasserna ingalunda vore för många. Tal. fruktade, att landtvärnet på sätt reservanten föreslagit, i och för sig lemnadt, samt utan något närmare sammanhang med armeen skulle blifva af föga eller ingen betydelse. Ville dock erkänna detsammas vigt om derifrån kunde hemtas nödiga förstärkningar för armåen. Tal. förordade bifall till utskottets förslag. Hr af Klint talade äfven för utskottets förslag liksom hr Rydin, hvilken, som det syntes, temligen tydligt ådagalade, att rustoch rotehållare ej äro mer än andra medborgare befriade från beväringsskyldigheten. Äfven frih. Stjernblad förordade bifall till utskottets förslag, hvaremot hr Tornerhjelm ansåg det oriktigt att nu bestämdt yttra sig i denna vigtiga fråga. Som talaren emellertid fruktade återremiss, då man visste, att de inom utskottet rådande åsigter vore att förlikna vid tvenne paralella linier, som aldrig råkas, föredrog han att yrka afslag. Detta sätt att undanskjuta frågan motsatte sig åter frih. A. C. Raab, som hellre ille förena sig med dem, som yrkade återremiss. ör bifall till utskottets förslag talade ytterligare srih. Seluerin och Stjernblad, hvaremot frih. Bildt föreslog, att riksdagen måtte besluta, att icke yttra sig öfver de bestämmelser, som i 1 innehålles. Sedan statsrådet Thulstrup förklarat det vara önskligt, att riksdagen antoge K. M:ts förslag, framställdes propositioner å de olika yrkandena, hvarvid man till en början måste votera tvenne gånger för att få kontraproposition till utskottets förslag. Dervid föll i första voteringen grefve Hamiltons förslag med 44 röster mot 53, hvarefter och sedan frih. Bildt och hr Tornerhjelm instämt i hr Wijkanders yrkande, detta sistnämnda med 56 röster mot 40 blef kontraproposition. I hufvudvoteringen segrade utskottets hemställau med 51 röster mot 46.