Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1869, sida 2

Vid dessa häftigt uttalade ord tryckte han sin arm fast mot lädersäcken, så att en skarp ton undföll densamma. Björnen spratt till, spetsade sina breda öron och blickade mot sin herre, hvilken lugnade honom genom att lägga sin torra hand på hans lurfviga hufvud, och derefter började han åter blåsa upp sitt instrument. Indianen stirrade ännu alltjemt med ett uttryck af beundrande vördnad på gubben. Allvarliga tankar tycktes sysselsätta honom, och innan Rob hade börjat uppstämma sin vilda melodi frågade han: — Min fader är en stor trollkarl, han har förutsagt hvad som skulle ske. Är han inte nöjd? Har inte allt gått efter hans önskan? 23— Det har inträffat, jag är nöjd, svarade Rob i det han åter tog munstycket från sina läppar, och hans skrynkliga ansigte förvreds ett ögonblick, — mitt eget kött och blod har multnat i den kalla torfvan, och varmt kretsar blodet i den unge lairdens ådror. Det är bra så, — bättre tidigt och utan vänära, än attsednare och skuldlastad lida en våldsam död. Jag hade en svägerska, men hennes tunga var klufven; hon bedrog mig, annars hade den unge lairden fått helsa sin fader. Först i dödsminuten har hon talat, och hvad jag har sett måste uppfyllas förr eller sednare. Den unge lairden är här och mina ord hafva blifvit sanning: ingen skall numera skratta åt långe Rob. Sedan gubben talat detta, förde han munstycket hastigt till sina läppar, den sammansjunkna säcken svällde åter under de långa andetagen, och med den snörflände grundtonen förenade sig en melodi