Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1869, sida 2

Förösrigt hade båda förändrat sig föga sedan sin afresa för fem månader sedan. Den unge Mac Ivor såg något friskare ut och hade antagit en friare blick samt en mera sjelfvedveten hållning, hvaremot Dougal, beröfvad sitt fula, röda skägg, och med sin styfva hvita halsduk, erbjöd den trogna bilden af en från landet nyligen kommen, ännu temmeligen otymplig betjent, som gör sig den största, emm ej alltid lyckade, möda att ådagalägga städade mianr, för att åtminstone ej göra sin herre någon skam. Endast uttrycket af djup ödmjukhet lyckades honom bäst, ehuru en skarp iakttagare snart skulle hafva märkt afhans ostadiga, nästan oförskämt sjelfbelätna blickar, att det ej var så allvarligt menadt med denna underdånighet. Fremlingen, som beledsagade dem, tyckes deremot vara af ett helt annat slag in någon af de i rummet närvarande. Liten och oansenlig till gestalt föreföll ian ännu obetydligare derigenom, att han öll bröstet framåtlutadt, och vare sig att letta var en följd af mycken skrifning, woppslig svaghet eller öfverdrifven ödnjukhet och höflighet, så förlänade det tnom ett lurande uttryck. Hans hållning unde likväl ingalunda tillskrikvas årens örda, ty han hade knappt öfverskridit nidten af syratiotalet. Äfvenså bar han lå glasögon, mera för att dölja sina små, lirande svarta ögon från fremmande plicar, än af verkligt behof att förbättra in syn. (Forts.)