Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1869, sida 2

Fortesduien Mac Ivor med utbredda armar mot säckpiparen. — Det kallar jag ett emottagande! utropade han muntert, i det han förtrolig tog instrumentet från Rob och lade det åsido, — man skulle kunna tro att wvi ännu befunne oss derborta på Mac Ivors Castle och att ett dussin ståtliga klankamrater väntade på att blifva inbjudna till en stekt gumse och några oxhorn, fyllda med det bästa usquebagh. — Strömmens vatten flyter icke uppåt, svarade säckpiparen och blickade ut i rymden på sitt vanliga sätt, då han ville gifva sina ord en synnerlig vigt, men menniskorna gå hvart de vilja. Guds välsignelse följe edra steg, min unge laird, och före dem så att de finna ro der Mac Learys, redan för många århundraden tillbaka, uppspelade pibroch för Mac Ivors till muntra gästabud eller till allvarlig strid. Med dessa ord framtog han ur sin vid gördeln fästade getskinnsväska ett litet krokigt gumshorn, försedt med lock. Högtidligt öppnade han detsamma. Det innehöll det af skottarne så högt värderade snuset, och i det han bjöd omkring hornet, sväfvade äfven hans blickar omkring i kretsen, till dess de slutligen med ett frågande uttryck riktades mot den tredje af de inträdande, hvilken han såg för första gången denna afton, De båda andra voro nemligen Fortesquien Mac Ivor och Dougal; den förre 1 klädd en rik amerikanares enkla, men fina drägt, den sistnämnde i en tjenares livr, hvilket emellertid i snitt och form föga skiljde sig från hans herres,