och latinet på det hela taget inskränkt skolorna, men att det ännu ej lyckats nå gon att sätta i stället ett så grundlig bildningsmedel, som det djupare studiet a latinska språket. Ända intill år 1848 existerade här landet af skolor för den högre allmän. bildningen endast latinskolor, från hvilke dimitterades till universitetet. Tidens fordringar på en mera praktisk utbildning åstadkommo då en delning af samma skolor i en latinoch en realskola. Men nu heter det i departementets förslag, att denna indelning visat sig vara ogynnsam, och att isynnerhet realundervisningen icke ledt till de väntade resultaten. Derför föreslås nu en gemensam sexårig elementarskola för alla elever intill omkring 15 års ålder; de disciplar, som derefter vilja förvärfva en mera vetenskaplig bildning, kunna öfvergå till ett gymnasium; detta är antingen ett latingymnasium eller ett realgymnasium, beräknadt på 3 års undervisning, hvarifrån bådas elever kunna dimitteras till universitetet. På alla de afsöndringar, som de för storthinget framlagda 5 privatmotionerna föreslå rörande valet af fack, undervisningstid o. s. v. vågar jag ej inlåta mig. Det pationella partiet kämpar för gammalnorskans upptagande vid gymnasierna. Striden vänder sig kring, huruvida grekiskan bör uteslutas och gammalnorskan upptagas i stället, eller huruvida dessa båda ämnen böra vara alternativt valfria. Det ligger aflägset, säges det, ,från de studerande, till hvilkas fack detta icke nödvändigt hör, att sätta sig in i den grekiska litteraturen, men deremot nära att lisa vår egen historiska och poetiska litteratur på oldspråket. Betydelsen af denna litteratur likasom af gammalnorskan såsom språkligt bildningsmedel har också på sednare tiden blirvit alltmer och mer erkänd. Att en allmännare kunskap om våra oldspråk och den litteratur, som skrifvits på dem, skall ega en väsentlig betydelse för den nationella utveckling, hvilken är uppställd såsom vår tids lösen, och skall gifva våra studenter en på det hela taget folkligare bildningsprägel, låter svårligen förneka sig. Valfriheten utgör äfven ett stort hänsyn. — Det råder i allmänhet så mångfaldigt stridiga åsigter om detta ämne, att många anse tvifvelaktigt, huruvida storthinget denna gång kan komma till enighet och skall förstå att välja det bästa, hvadan röster höjas för, att det måhända skulle vara det riktigaste, att regeringen genom vägran af sanktion finge hela skolfrågan uppskjuten till ett sednare storthing. Juryns införande har varit bondepartiets käpphäst i snart 20 år: men på grund af de stora kostnader och den totala reform i hela vårt aktuella rättsväsende, som juryinstitutionen skulle medföra, har förslaget alltid fallit, efter ändlösa debatter. Älven denna gång förelåg ett förslag härom; men då bondepartiet redan segrat i flera stora frågor, och juryn, så vidt man erfarit, på de sednare åren förlorat terräng, ha förslagsställarne förliden vecka ansett klokast att återtaga sin proposition, så mycket mera som detta storthing ser ut att pli det längsta, vi på många år haft, och juryfrågan såsom principsak skulle erfordra mycken tid. Af andra lagförslag utaf allmännare intresse behandlas nu frågorna om tillåtelse för enhvar att gifva dramatiska föreställningar här i landet samt om upphäfvandet af bestämmelserna rörande borgen för offentliga uppbördsmän. Detta sistnämnda har ofta varit föreslaget, men bönderna ha alltid motsatt sig det, af fruktan för att statskassan skulle förlora derpå. Det odiösa i, att slägtingar och bekanta skola tvingas att ersätta brist i en publik kassa, ligger klart för dagen; sträng revision och ofta återkommande kassainventeringar borde vara remediet härför. Tyvärr låta underrättelserna om handelsförhållandena i den lilla köpstaden Moss vid Kristianiarjorden ytterst nedslående. Efter den stora penningekrisen år 1857 rådde der nästan total upplösning i alla affärsförhållanden; kort derefter hemsöktes staden af en eldsvåda, som förstörde tre fjerdedelar af densamma. Åtodens 3me största affärsmän, Holst, Gerner och Blom, afgingo derefter med döden, och deras penningemedel och verksamhet skingrades bland deras många arfvingar; nu drager köpmannen N. V. Grönns konkurs ånyo hälften al stadens affärsmän med sig i olyckan. Grönn idkade ett betydligt skeppsbyggeri och var egare af stora mjölqvarnar. Hans passiva uppgifvas till omkring 100,000 specier, men äro sannolikt mycket större. För de nödlidande i Småland ha öppnats subskriptioner, hvilka dock ännu en