Frän Norge. (Korresp. till Handelstidningen.) Kristiania den 9 April 1869. Efter ferierna har storthinget tagit itu med det vidlyftigaste och öfverhufrudtaget helt säkert vigtigaste af alla de ärenden, som förekommit på något storthing, nemligen skolsaken, ordnandet och omorganiseringen af de offentliga skolorna för den högre allmänbildningen och en genomgripande förändring af universitetet. Ilärom föreligga till behandling icke mindre än 6 vidlyftigt utarbetade förslag, rörande hyilka jag här nedan i största korthet vill göra några strödda anmärkningar. Det lägre skolväsendet är redan för öfver 10 år sedan ordnadt, och hufvudvilkoret för undervisningens praktiska genomförande; som ligger i goda lokaler, är utfördt på det sätt, att nya skolhus i hundradetal blifvit uppförda öfver hela landet; ensamt i Akers socken, närmast Kristiania, ha uppförts 14 nya skolhus. Följderna häraf se vi med en viss stolthet ofta framhållna i utländska berättelser om våra förbållanden, då det heter: I Norge kan enhvar läsa och skrifva. Ingen fråga har på de sednare åren förorsakat större jäsning hos oss än ordnandet af det högre skolväsendet, och de böeker, brochyrer och tidningsuppsatser härom, som skådat dagen, skulle kunna bilda ett temligen stort bibliotek. Nutidens praktiska riktning fordrar kunskaper, hvilkas nytta påtagligen ingriper i litvet, eller en så kallad realistisk utbildning; men de, som förfäkta denna mening, komma i strid med dem, hvilka hålla på de gamla klassiska språken såsom universellt bildningsmedel; ett tredje parti är det nationella, som ifrigt fordrar gammalnorskan satt i stället för grekiskan. Men den egentliga punkt, hvarom hufvuddrabbningen skall levereras och det betydelsefullaste afgörandet, som med hänsyn till hufvudreformen måste ega rum, är latinska språket: frågan, huruvida detta alldeles eller i hvilken utsträckning skall uteslutas från deras undervisning, hvilka endast söka, praktisk utveckling för lifret, såsom det heter, samt om huru stor grupdlighet, som ända från skolan skall åÖ surdras i detta hos dem, hvilka Pöontligen studera humaniora. Hufvudorsaken till meningsskiljaktigheten i sistnämnda hänseende ligger deri, att kyrkooch undervisningsdepartementet för en del år sedan fick den latinska stilen afskaffad såsom examensfack vid studentexamen, och det påstås, helt säkert med allt skäl, att detta utöfvat ett högst ogynnsamt inflytaude på hela studiet at latinska språket vid de högre skolorna. De, som svärma tör realismen, fråga hånande: Hvad i all verlden har den latinska stilen att göra med nutidens bildning och utveckling? Skola vi behöfva att taga vår tillflykt till nationer, som blomstrade för 2,000 år sedan, för att söka en bildning, som omöjligt kan vara annat än rakt motsatt den nuvarande civilisationen: — — Jag vill icke fördjupa mig uti den vidt utgrenade striden i verlden mellan humanister och realister, som i detta ögonblick föres af all kraft vid vårt storthing och hvari den stora allmänheten deltager uti pressen. Jag vill ej åtvinga någon. min mening; men min vördnad för latinet och dess bildande, upplysande samt förädlande inflytande på merniskan, är så stark, att jag likasom engelsmännen antager, att latinet är grundvilkoret för all sann bildning, all Språkkunskap, för konsten att föra en penna; jag tror äfven, att den, som studerat latin, odlar sin jord, drifver sin handel, sköter sin fabrik bättre än den, som icke studerat latin; ja, att de, hvilka begagnat de gamla språken såsom grundval för sin utveckling, bli bättre äkta, män och fåder än de, som endast sökt den realistiska bildningen; kort sagdt, jag indelar menniskorna i tvenne stora hufvudklasser: latinare och icke-latinare, samt antager, att de förra ide flesta hänseenden stå ett hufvud öfver de sednare. Då ett stort parti är af mina åsigter, utan att just uttala dem så starkt, som jag nu gjort, kan man tänka sig till hvilka slitningar detta hos oss gifut anledning. Striden inom storthinget kommer till Största delen att föras om den, latinska stilens äterupptagande vid examen artium samt om juristernas och läkarnes förpligtekke 4 eller sritagande från att lära latin, medan alla naturligtvis äro ense om, att teologer och filologer måste kunna la. tin och grekiska. Saken är egentligen den att dot är lätt håda has, (2 42