Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1869, sida 2

samt med det missljudande instrumentet vid den nya qvarnen för att en stund tigande betrakta sina vänner, upprepa någon af sina vilda profetior, eller låta en klagande höglandsmelodi skalla genom huset. Likasom han kommit, fö han äfven åter, och endast de i fjorran bortdöende tonerna från säckpipan betecknade den kosa han hade tagit. Ofta nalkades han ej menniskoboningar under en längre tid, men både under dagen och natten hörde de vid den nya qvarnen boende plötsligt de vilda ljuden af det gamla nationalinstrumentet, huru de, än tilltagande än bortdöende, framträngde spöklikt ur skogen och bevisade den gamle mannens rastlöshet. ,Rob märker åter månvexlingen, sade man då till hvarandra; vidare yttrade man ej om honom. Ännu aldrig hade man upplefvat, att någon hade blifvit förolämpad af honom; man byste i allmänhet en oöfvervinnerlig skygghet för att framkalla hans ovilja och bemödade sig alltid att bevisa honom välvilja. Hans umgänge med infödingarne betraktades till och med som ett skydd mot deras plundringsförsök, och den, som midt i natten från sitt läger hörde ljuden af säckpipan från skogen, kände sig på det aflägsna nybygget säkrare än midt uti någon af de östra hufvudstäderna. Nationaldrägten, som han aldrig ändrade eller bortlade, bidrog a ä hans uppträdande någonting Visserligen sörjde Mac Ivor alltid för, att de utnötta klädesplaggen ersattes genom andra, som motsvarade Robs smak; men äfven härvid måste ett egendomligt förfarande iakttagas, ty svårligen skulle Rob