Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 april 1869, sida 2

Mac Leary var bestämd för en onaturlig död. Med åren vande man sig vid Robs sällsamma väsen; södelsen af barn bidrog att utplåna de bittra hågkomsterna från hembygden, det tillväxande välståndet uppfyllde sinnena med allt större tillfredsställelse deröfver, att man en gång hade beslutat sig för utvandringen, och slutligen lärde man sig till och med att med godmodigt skämt upptaga Robs protetior, hvilka tid efter annan upprepades. Den nya qvarnen hade kommit i gång; Mac Ivor och hans familj hade utbytt sin gamla bostad mot den nya, och endast långe Rob stannade qvar i ensamheten för att der envist afvakta uppfyllandet af Mac Ivors öden. Alla bemödanden att förmå honom flytta till den nya bostaden blefvo fruktlösa. Endast med möda kunde han öfvertalas att åtminstone utbyta sin trånga kammare mot det största rummet i blockhuset. Med vänligt deltagande sörjde Mac Ivor för att han äfven der ej saknade behöfliga lifsförnödenheter samt äfven några beqvämligheter. Huru ringa värde långe Rob satte på dylika bevis af deltagande framgår deraf, att han aldrig besökte den nya dvarnen för att skafia sig lifsmedel. Hvad man tillämnade honom måste i hemlighet tillskickas honom. Föröfrigt nöjde han sig helst med det som snarfångsten af kaniner, tvättbjörnar och opossums inbragte, eller hvad hans oskiljaktige vän och kamrat, den dystre Frolic, hemförde trån jagten. Sålunda lefde han ostörd på sitt ensliga sätt. Likasom uppstigen ur jorden visade han sig stundom med sin björn