Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1869, sida 2

mer och det skarptandade sågbladets knastrande väckte skogens cko, hördes nu endast det strömmande vattnets entoniga brusande, alldeles som fordom, då vågorna, i stället för att tränga sig fram mellan timren, ännu ohämmade störtade sig från sten till sten ned i bassinen. Vattenverket såg ganska älderdomsbräckligt ut, bräckligare än det verkligen var; ty man hade blott behöft stänga den öppna ramen samt öppna den tillslutna, för att erfara att det med grön vattenmossa öfverväxta drifhjulet åter svängde sig omkring knarrande, kugghjnlen gåfvo efter för trycket, det rostiga sågbladet åter for upp och ned samt arbetade sig fram genom den redan till hälften klufna ekstammen. Ett sällsamt infall eller snarare en slags pietet hade föranledt egaren af qvarnen att lemna den i ett sådant tillstånd. -Det gamla vattenverket, som jag har att tacka för mitt välstånd, skall ej arbeta en minut längre, då det nya börjat sin verksamhet, hade han en gång sagt, och dervid hade det blifvit. Endast stundom hade han med de sina åter besökt detta ställe, der han lefvat så många år nöjd och lycklig, och nästan hvarje gång de han dervid upprepat den önskan, att ven efter hans död allt skulle stå orubbadt till dess det hemföll under förgängelsen, såsom en erinran af hans svåraste arbetstid. Sex år hade förflutit sedan denna tid. Vattenverkets anläggare slumrade redan sedan tre år i den svala jorden; men qvarnen stod der ännu sådan han hade tt den för sista gången, och med trogen kärlek sörjde hans anhöriga för att hans