Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1869, sida 2

garne och remnorna, som hade det verk ligen varit fräga om ett muntert bröllop der endast brudparet och gästerna sak nades. Men äfven mellan träden tjöt han ocl rasade förfärligt, och mången murker stam, som kanske hade hoppats att änni ett par år få hålla hufvudet upprätt, erhöll denna dag sin dödsdom, hvilker äfven genast verkställdes med ett hemskt brak. Den genom det sednaste tövädret uppsvällda floden trängde sig skummande öfver dammen och medförde isskollor, som han krossade i fallet, samt drifved, hvilken strandade mot den tvärs öfver dammen arbragta pålningen och snarare förstärkte än försvagade den. Åftonen sänkte sig öfver det stormskakade vinterlandskapet, dock icke hastigt och med djupa skuggor, utan som en obestämd skymning, framkallad af den bakom molnlagren dolda fullmånan samt markens snölager. Det spanande ögat förmådde emellertid ej att se vidt omkring; till och med större föremål sammanföllo redan på ringa afstånd med den snöfyllda, grå atmosferen, oberäknadt att de med häftighet framdrilsna snöpartiklarne smärtsamt träffade huden och bländade ögonen. Om qvarnen redan vid dagsljus och under vackert väder bar prägeln af sorglig ensamhet, så stegrades detta intryck ända till hemskhet denna afton, då man, anländ i närheten af de gamla husen, hörde stormens dån, vattnets brusande och brakandet af de nedstörtande träden plötsligt accompagneras af en sällsam, än tilltagande, än sakta bortdöende, långt utdragen klagoton.