Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1869, sida 2

Göteborg den I? April. Staden och Länet. Vid Läraresällskapets sednaste sammanträde sistl. Lördag fortsatte man diskussionen öfver frågan om klassläsning och kursläsning. Rektor Heurlin sammanfattade i en öfversigt det som under föresående sammanträde blifvit anfördt samt framställde derefter i ett längre, med grundlighet och klarhet genomfördt, föredrag de svårigheter, som han ansåg kursläsningen medföra. Vid all undervisning, yttrade tal:n, ingå såsom nödvändiga faktorer preparation, inöfning och examinering; dessa inginge ej alla i önskvärd omfattning uti kursundervisningen, hvilken till sitt egentliga väsen vore en ,,examensmetod, beräknad på att framdrifva lärjungarne till ett hastigt inlärande af föreskrifna pensa. Lärarens personlighet träder derigenom i bakgrunden, hans förmåga att genom det lefvande ordets makt vicka intresse för ämnet samt genom tillägg och förklaringar gifva färg och klarhet åt det inhemtade blir nästan omöjliggjord. Deremot utöfvar läroboken ett tyranni, som både för lärare och lärjungar måste kännas tryckande. Olägenheterna häraf vore mindre uti sådana ämnen, som i viss mån mera ensidigt utvecklade förståndsförmögenheterna, t. ex. matematik, deremot större uti sådana, der känsla, fantasi och kombineringsförmåga erfordrades, t. ex. religionskunskap, språken och historia. Det vore mindre riktigt att påstå, det kursläsningen befordrade sjelfarbete; lärjungen vore slaf af sin lärobok, hans verksamhet ej sjelfarbete, utan trälarbete. Klassläsuingen deremot mäktade att, visserligen långsammare, men grundligare, lugnare och allsidigare tillfredsställa alla anspråk. Tal:n anförde dessutom, att det läroverk — nya elementarskolan i Stockholm — der kursläsningen varit konseqventast genomförd, ej gifvit tillfredsställande pedagogiska resultater, åtminstone så vidt man får draga någon slutsats, enär det på 30 år endast kunnat dimittera 40 studenter. Till slut erinrade tal:n derom, att intet annat land utom Sverge, honom veterligt, adopterat kursläsningsmetoden. — Den öfriga diskussionen gick till största delen ut på att granska och bemöta rektor Heurlins framställning. Lektor Blomstrand ansåg, att kursläsningen vore ej en examensmetod, utan snarare en tentamensmetod; examen är i pedagogiskt hänseende intetsägande, men den fortgående tertamen för ynglingens utveckling af stor betydelse. Serskildt framhöll talaren, att nya elementarskolans mindre lyckliga resultater vore att tillskrifva ej kursläsningen, utan ett pedagogiskt misstag i skolans organisation, nemligen vexelundervisningens tillämpande på den lärda skolan, för hvilken den ej passar. — Herr Lindehn bestred det antagandet, att kursläsningen skulle vara uteslutande en examenseller tentamensläsning. IIvarje kurs prepareras och förklaras vid hans undervisningsanstalt förut på det omsorgsfullaste. Och under de för detta ändamål anslagna timmarne hade läraren ett rikt tillfälle att väcka ynglingens intresse och meddela erforderliga upplysningar. Kursläsningen medförde den lyckliga följd, att ynglingen blefve mindre beroende af lärarens fingervisning och vandes att på egen hand reda sig med sin lärobok, hvilket vore af stor betydelse vid hans inträde i allmänna lifvet. Tal:n visade huru hans på kursläsning grundade undervisningsanstalt hittills frambragt utmärkt gynnsamma resultater. Tal:n upprepade och kompletterade de skäl, hvilka han vid förra sammanträdet anförde för, att kursläsningen just i de lägre klasserna af ett läroverk är företrädesvis lämplig: den sporrar den unge lärjungens ifver, väcker hans ambi