Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1869, sida 1

ingspunkten för de i en vid omkret ugspridda infödingarne. De hafva vi erligen ej några boningsplatser på sjolive n, men från aflägsna trakter komma de i sina lätta barkkanoter, för att der antingen träffa hvarandra eller på fästet emottaga de ersättningar, som regeringen beviljat dem för afträdda landsträckor. Man träffar derför på Mackinaw, oftare än i andra under civilisationen redan hemfallna trakter, representanter af den bruna, infödda racen, och icke blott på Mackinaw utan äfven på de punkter af kusten, hvilka lätt kunna uppnås från ön. Sålunda var det åtminstone för tio eller tolf år sedan. Nordostligt från ön Mackinaw sträcker sig en landtunga, ett utsprång från den nordliga stora halfön, långt ut i IIuronsjön. Med den sydvestra stranden bildar den en djup bugt, som upptager i si flera bäckar och floder samt lifvas oc smyckas af flera större och mindre täcka öar. Den nordiska skogen, med sin herrliga omvexling af barroch löfskog, betäcker både landtungan och öarne, och emedan kulturen först fattade föga fast fot derstädes, så finna jägare och fiskare der äunu ett gynusamt och äfven inbringande fält för sin verksamhet. För icke serdeles många år sedan b funno sig de enda nämnvärda nybyggen i denna del af Michigan på stranden af den största bland de floder, som utmynnade i bugten. De utgjorde på visst sätt ty klasser, ett äldre och ett yngre, mellan hvilkas grundande en tiderymd af femton till aderton år kunde hafva förflutit. Det äldre, ett qvarnverk af trä, låg