Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1869, sida 3

TI U BR I nu UTRIHHES, FRANKRIKE. Kejsar Napoleon har sändt inrikesministern Fercade de la Roquette en egenhändig lyckönskningsskrifvelse med anledning af det tal, som han i lagstiftande församlingen den 2 dennes böll till försvar för de officiella kandidaterna med anledning af Picards interpellation angående mutningarne vid valen. Kejsaren yttrar i denna skrifvelse sitt erkännande af Fercades vältalighet och energiska fasthet, hvarigenom alla föregående rykten derom, att inrikesministerns ställning skulle vara hotad, fullständigt blifvit gendrifna. Tillika tillkännagifver kejsaren härigenom sitt personliga godkännande och bekräftande af det hittills följda systemet med de officiella kandidaterna och det valprogram, som ansluter sig dertill. Några tidningar gingo så långt, att de förmodade, att det lysande tal, genom hvilket Emil Ollivier i samma möte sökte gendrifva inrikesministern, hade hållits med kejsarens samtycke, eller åtminstone skulle blifva hördt och finna bifall i tuilerierna. Sedan kejsarens bref till inrikesministern blifvit bekant, har man funnit sitt misstag. Af den officiösa valbroschyren: ,Bref till en valman från en f. d. medlem af konstituerande församlingen, som enlig någras påstående är författad af kejsare sjelt, och enl. andra afRouher, eller af kejsarens kabinettssekreterare Conti, känner man nu åtskilliga utdrag. Det fattas i dessa naturligtvis icke häftiga anfall mot oppositionen. I slutet af broschyren heter det sålunda: ,Oppositionens brottsliga löften till landet äro endast manövrer för att vinna folkets röster till vinnande af det ensidigt fullföljda målet: att störta kejsardömet. Näst koalitionerna i utlandet, som åstadkommo en utländsk invasion, finnes intet skändligare än den skandalösa alliansen af män, som fordom stodo fiendtliga mot hvarandra, och snart på nytt skulle sönderslita hvarandra på ruinerna af den regering, mot hvilken de nu sammansvärja sig. Och gentemot denna konspiration, som disponerar öfver de bästa krafterna i pressen, som öfversvämmar departementen med valagenter och betäcker landet med ett nät af intriger, falska underrättelser och förtal, — gentemot denna konspiration skulle regeringen icke hafva rättighet att fästa patriotiska valmäns uppmärksamhet på min, som förtjena deras förtroende, eller rättighet att understödja kandidater, som framhållas af den allmänna meningen? Gällde det nu — likasom åren 1848 eller 1552 — att välja ett statsöfverhufvud, så vore saken enkel nog; regeringen kunde då lugnt lägga händerna i kors, ty hela landet skall enstämmigt ånyo rösta på Napoleon III. Men valen till lagstiftande församlingen äro af helt annat slag; de hafva ej en så bestämdt politisk karakter. Lokala verkningar blanda sig deruti och göra valet csäkert. Men det land, som valt Napoleon III, skall dock ej ställa en siendtlig lagstiftande församling mot honom! ENGLAND. Borgerskapet i Glasgow har haft en fest för den nye hedersrektorn för dess universitet, lord Stanley, vid hvilken — som det var att förmoda — det liberala partiet var långt starkare representeradt än det, som hedersgästen sjelf tillhörde. Lord Stanley tog sig af denna omständighet anledning att hänvisa på den glödjande företeelsen utaf föreningar af i politiskt afseende skiljda partier, och tillade: . Politiska skiljaktigheter måste förefinnas; de äro det egentliga vilkoret för vårt statslif. Vi skiljas visserligen åt i våra äsigter om medlen för det allmänna bästa; men det, som förer oss närmare hvarandra, parti till parti, klass till klass, ä det väldiga och alltjemt tillväxande, det nästan oemotståndliga inflytandet af det. som vi kalla den allmänna opinionen. I afseende på den utländska politiken, ga lord Stanley uttryck åt förhoppningen, at