Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1869, sida 2

mig beskäras, är just dessa ord, den — jag vågar säga, oförtjenta ömhet, hvilken du, som ett dyrt minne, låter mig medföra. — Och vore det äfven endast så, huru nöjd skulle jag ej vara, svarade Gabriele och kämpade förvirrad mot sin djupa rörelse, — men Rosa är mitt vittne huru allvarligt och uppriktigt mina ord voro menade, och huru beredd jag är att vid hvarje tid och timma upprepa samma ord för dig. Men kom nu, Fortis, fortfor hon med sällsam häftighet, — det är sent och du behöfver hvila, mest af oss alla. — Ja, låt oss gå, sade Fortis med osäker röst, och i det han derefter vände sig till Rosa, fattade han hennes hand. —Min hjertegoda Rosa, sade han och tårar rullade öfver hans kinder, — vi måste skiljas, — kanske för en lång lång tid; — jag kunde visserligen dröja ännu en stund, men just i min nuvarande sinnesstämning vill jag säga dig farväl, då jag ej känner något annat än skiljsmessans smärta. Lef väl, du goda Rosa, — kom ihåg mig sådan jag hade bort vara, och icke sådan jag har varit. Ännu en gång, lef väl, goda Rosa, och må vi träffas under lyckligare förhållanden — — Guds välsignelse följe dig, sade Rosa sakta och räckte Fortis sin mun till en systerlig kyss. — I morgon bittida skall jag återkomma ännu en gång till dig, goda Rosa. — Nej, nej, gör inte det, Fortis, det vore mot vår öfverenskommelse. IIvarför upprepa det smärtsamma afskedet? — Det är sannt, kära Rosa, svarade Fortis med rörd stämma, och tigande gingo alla tre ut i förstugan.