Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1869, sida 2

Den goda prestsamiljen! Då vagnen hade försvunnit för deras blickar, hade de, jemte Rosa, begifvit sig in i huset. Endast en enda i hela byn var det förunnadt att ännu länge blicka efter vagnen, som förde Fortis mot en oviss framtid, ja så länge, tilldess han försvann i skogen. Det var matrosen på sin stång, för hvilken utsigten öfver den slingrande vägen låg öppen mellan de aflöfvade träden. En frisk vestanvind hade satt lif i den lille karlen. Han vinkade åt alla håll, likasom hade han önskat sammankalla byns innevånare från den största till den minsta. Men äfven efter Fortis vinkade han med sina åror, likasom för att önska honom lycka på resan öfver det vidsträckta hafvet. Flockar af dufvor kretsade öfver de långa ladorna; de flögo bort, de kommo åter, — vinden stillnade, matrosen stod åter orörlig, med blickarne riktade mot den aflägsna vagnen. ,Skall han komma tillbaka? tycktes han fråga sig sjelf. Vagnen försvann i skogen. Nu blåste vinden åter upp, och lustigt dansade den lille matrosen; för honom var allt likgiltigt! Men både i slottet och i prestgården runno hemliga, heta tårar ur kära, trogna ögon, hvilka blickade tröstlöst mot framtiden utan att sjelfva veta hvarföre. Slut på första delen