Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1869, sida 2

Med den hvita pannan lutad mot den kalla fönsterrutan stod Gabriele i majorens arbetsrum. Uennes ögon voro riktade på den bortilande vagnen, och då den redan för längesedan hade försvunnit bakom gårdsmuren, blickade hon ännu åt det håll, der hon sist hade sett den. — Kör tätt förbi prestgården och kör långsamt, men stanna ej, sade Fortis till Reiber, så snart de hade uppnått bygatan. — Ni tillåter det väl? fortfor han till majoren. Den gamle nickade medgifvande, och i nästa minut befunno de sig invid gården. Det goda prestfolket och Rosa stodo vid grinden. — Gud vare med dig! ljöd det från gården. — Vi återse hvarandra! svarade Fortis. Näsdukar hviftade så länge vagnen var synlig från prestgården, till dess den slutligen doldes af murar och trädgrupper. Vagnen rullade hastigt framåt. Med ett uttryck af sansad sorg handterade Reiber piska och tömmar, och mången tung, i vagnen hörbar suck undföll hans bröst. Afskedet från den unge herrn tycktes gripa honom djupt, men ingen brydde sig om honom oaktadt hans sjukliga hostningar. UDte på fria fältet stannade vagnen ännu en gång. Oaktadt Fortis redan tidigt hade tagit afsked af den trogne IIerzbusch, hade skogvaktaren likväl inställt sig för att ännu en gång utbyta en sista handtryckning med sin gamle jagtkamrat. Majoren yttrade ej ett ord, men fröjdade sig innerligt åt den unge skogvaktarens tillgifvenhet.