Litteratur. Lesnadssilososi i ordspråk af Martin FP. Tupper. Från engelskan af Stanislas Vrede. I. Stockholm, Oscar L. Lamm. 1868. Det arbete, af hvars första del har lemnats en svensk öfversättning, har i författarens fädernesland väckt stort uppseende och vunnit en för ett verk på det gebitet utomordentlig popularitet, såsom man finner af den omständigheten, att redan för ett decennium tillbaka icke mindre än trettiofem upplagor voro utgifna i England. Och erkännas måste, att innehåll och form äro begge af den söllsynta förträfflighet, att de väl förklara denna fr Martin Tuppers .Lefnadssilososi zuad att utgöra en skatt i hvarje samiljebibliotek — en skatt, som bör kunna komma läsare af olika lefnadsvilkor, karakter och bildningsgrad till godo. Den sannt religiösa och kiärleksfulla anda, som genomgår den, den djupa menniskokännedom och mångsidiga erfarenhet af lifvets vexlande företeelser, som framträder jemte ädelhet och renhet i grundsatser på hvarje blad, och den sällsporda genialitet och sannt poetiska uppfattning, som gifvit sin stämpel åt det hela, kunna ej annat än försäkra den om en hög plats bland den ordspråkslitteratur, som under årtusenden uppvuxit hos skilda folk, och hvartill Salomo och Jesus, Syrachs son, lemnat oöfverträffliga bidrag. Det ligger djup visdom i många af de råd, som här gifvas, och då dertill kommer framställningens orientaliska färgprakt, bli de högsta ansp uppfyllda. Det är i sanning ,gyllene äpplen i silfverskålar, som bjudas läsaren, och dylika äro ej att försmå i en tid, som är så fattig på skrifter af gediget värde som vår. Författaren synes oss dock icke alltid ha varit lika lycklig. Så förekommer det, som om kapitlet om , Trecnigheten och det om ,, Aktenskapet saknade den inspiration, som utmärker de öfriga. Det sistnämnda är jemförelsevis torrt och prosaiskt, och det förstnämnda lider af det fruktlösa bemödandet att bevisa det obevisliga, som endast kan uppfattas genom den på bibelordet grundade, för all spekulation och reflexion främmande tron. öket att göra denna myster klar genom natur-analogi misslyckas, i vår tanka, helt och hållet. Förf. säger: ,lndast af tre elementer bestå alla naturens ven en, klippan, i hvilken den har sina rötter, och örnen, som seglar omkring den; Lejonet och nordens hvalsisk och djupet, i hvilket han le Len i solskenet sofvande ödlan, blixten, som ljungar ur molnet; Rosen, rubinen och perlan, allt består af tre Och dessa tre äro samma beståndsdelar blandade i olika mått. Du består sjelf af kropp, lif och själ. — — — Ja, sjelfva menniskans andedrägt består af en trefald af luftarter etc. Hvad betydelse den tvungna och skrufvade sammansättningen af dylika slags treheter kan ega för treenighetsdogmens sak, kunna vi icke fatta. Förf. hyser ultra-toryistiska åsigter, såsom följande yttranden klarligen ädagalagga: .Hvarifrån då denna lära, att alla skola vara jemulika och fria?