Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1869, sida 1

de längsamma steg, hvarmed den djupt nedböjde gubben genomvandrade rummet. Stundom tystnade stegen; då hade han stannat vid bordet och stirrade med sorgsna blickar i lampskenet. Hans läppar rörde sig sakta, det var hans hemligaste tankar, som stulo sig fram öfver dem. — Att nödgas upplefva denna skymf! hviskade han. — Om det än lyckas mig att föra verlden bakom ljuset, så vet jag dock sjelf att familjen Hainfeld har två — — Han fortsatte sin promenad, ensam och sorgsen; till och med hans gamla bruna pipa, som så ofta tröstat honom vid lifvets små obehag, blef glömd denna afton. — — — I prestgården, som vanligtvis tycktes vara den stilla ogrumlade lyckans boning, herrskade äfven en nedtryckt sinnesstämning denna afton. — Först sent hade de båda gamla begifvit sig till hvila, sedan de med tungt hjerta hade tagit afsked af Fortis och välsignande lagt sina händer på hans hufvud. Det föreföll dem som hade de för en obestämd tid släppt ifrån sig en kär son. De upplysningar, som denna dag lemnat, hade ej med ett ord blifvit vidrörda. Hvar och en fruktade att beröra en sträng, som kunde väcka ett smärtsamt eko i de skiljandes bröst. Man tänkte endast på den bittra afskedsstunden. De goda gamla hade således redan tagit afsked och begifvit sig till bvila. Ostörda kunde de tre ungdomsvännerna egna de sista timmarne af sin sammanvaro åt minnet af deras förflutna lyckliga tid. Hvem kunde väl lyfta framtidens slöja? Kanske skulle de ej återse hvarandra förrän rosorna hade vissnat på deras kinder, och