Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1869, sida 1

rört mig djupt, både för flickornas och för din egen skull. Men nu är jag fullkomligt tillfredsställd; du qvarlemnar intet sörjande hjerta, du skall sjelf ej störas och hindras i dina företag genom någon öfverdrifven hemlängtan; du drar bort fri som fogeln i luften. — Fri som fogeln i luften, upprepade Fortis sakta, — väl vore det en skön lott, om icke — — — Om icke, min vän, inföll majoren och reste sig upp, — om icke du hade den egendomliga manien att se allting från den mörkaste sidan och att grundligt plåga dig sjelf. Under händelsernas gång hoppas jag likväl att denna manie skall försvagas. — Så till vida äro vi då ense; om det öfriga kunna vi samtala under vår resa till staden i morgon. Gå derför nu, min vän; ty efter denna mödosamma dag längtar jag verkligen efter hvila. Klockan är endast åtta, du har således tillräcklig tid att göra ditt afskedsbesök i prestgården. Helsa de goda menniskorna hjertligt och framförallt den vackra, förståndiga Rosa — Med dessa ord räckte han sin band åt Fortis, som äfven hade stigit upp. — I dag återse vi hvarandra således ej, tillade han, då den unge mannen tog afsked, — ty jag vill bege mig till hvila i god tid. Men i morgon står jag till din tjenst, här och utan anmälning, om jag får be. Med sänkt hufvud och uppfylld af djupt vemod aflägsnade Fortis sig. .Jag vill bege mig till hvila i god tid, hade den gamle herrn sagt. Men den, som vid midnattstimman hade smugit sig till hans arbetsrum, skulle ännu hafva hört