vernör Riccardo, i st. f. gardeskaptenen Ankarström en Renato, i st. lingarne Horn och Ribbing de plebejiska namnen Sam och Tom, i st. f. en mamsell Arvidsson ziguenerskan Ulrica och i st. s. det mördande skottet en — dolkstöt. Vid den verdiska operans uppförande på Italienska operan i Paris undergick texten den ytterligare modifikation, att scenen förflyttades till Neapel och Riccardo blef den spanske guvernören derstädes, hvarjemte operan, ursprungligen i tre akter, delades i fyra. Den gifves nu i fem akter. Att vid här omförmälda förhållanden det vid den verdiska ,,Maskeradbalens sättande i scen icke heller kan blifva fråga om historisk trohet i kostymer o. s. v., följer at sig sjelft. Det har på tal om Verdi, de italienska operateatrarnes nu varande alloch envåldsherrskare, blifvit från tysk sida yttradt om den italienska operamusiken, att det med denna burit raskt nedåt, ifrån Rossini till Bellini, ifrån Bellini till Doniretti, från Donizetti till Verdi. Man har med förnäm öfverlägsenhet karakteriserat Verdis musik såsom Faktomby tes-musik, och dessutom mot hans operor anmärkt att de, mer eller mindre, innehålla delvis mycket påfallande reminiscenser ur andra tonsättares arbeten. Sålunda finner den ene, att Verdi i anläggningen af åtskilliga på effekt beräknade nummer söker efterlikna Meyerbeer, under det en annan påstår om Verdis melodier, att desamma, Om man uppsöker deras ursprung, låta föra sig tillbaka till Rossini, ja äfven till — Mozart. Om utan tvifrel Verdi har det gemensamt med Meyerbeer, att han genom rafsinement och routine i musikaliska och dramatiska effekters anbringande söker vinna sinnligheten, så lärer en viss egendomlighet i så väl harmonisering och rytmik som instrumentation dock icke kunna frånkännas honom, och lika svårt som det emellanåt kan vara att skilja musikstycken af hans båda närmaste föregångare, Bellini och Donizetti, ifrån hvarandra, lika lätt torde man med bestämdhet kunna igenkänna Verdis musik, och icke behöfva förblanda en verdisk melodi med en rossinisk eller mozartiansk. Må i öfrigt äfven så vara, att musikskännaren måste finna, att Verdis verk förote mycken trivialitet och ytlighet, under det att blott vissa partier visa en högre lyftning, så låter det lika litet förneka sig, att hans musik eger, synnerligen för den eke lekmannen, någonting intagande, bländande, ja till och med lysande. Sedan till följd af dessa sistnämnda egenskaper de verdiska operorna, trots allt motstånd från mä af facket, vunnit allt större och fastare insteg äfven på de tyska teatrarne, har man till och med från detta håll beqvämat sig till det medgifvande, att det i desamma , bland en myckenhet af mörkt slagg och värdelöst bly finnes enskilda guldådror. Verdis behandling af vokalpartierna torde den operasjungande artistverlden vara mest kompetent att bedöma. Säkert skall hvarje sångare och sångerska, som jemte fraicheur, välljud och kraft i stimman eger talang att så sjunga Verdis musik, som den skall och vill sjungas, intyga denne tonsättares måga att skrifva väl och tacksamt för rösten. Förut icke i Sverge uppförd, har Un ballo in maschera för vår publik egt nyhetens behag. I det hela omsorgsfullare warbetad än någon af Verdis öfriga, här bekanta operor, torde den icke blott vinna vid, utan äfven för musikens rätta bedömande behöfva att flera gånger återhöras. Att ,,guldådrorna här äro ymnigare än ,slagget och , blyet, är visst. Bäst är, ester ref:s förmenande, den tredje akten. Efter ett fängslande preludium, hvaruti Amelias cantilena i föregående akts tersett sinnrikt blifvit inflätad såsom en erinran om ändamålet med hennes förestående besök på afrättsplatsen, följer här en rad af spännande musiknummer: Amelia recit. och aria med dess skiftande stammingar af smärta, förskräckelse och passion, den lidelsefulla duetten emellan henne och Riceardo, den i tempo agitato fortskyndande, situationens oro och be-f: målande tersetten mellan de och Renato, samt slutligen avartettfinalen, uti hvilken den skärande kontrasten emellan de sammansvurnes skratt åt den bedragne äkta mannen samt dennes raseri och Amelias förtviflan är af komponisten med mästarehand tecknad. Såsom jemte nämnda nummer på en gång musikaliskt värdeoch dramatiskt verksamma framstå : Renatos stora hämndaria i fjerde äfvensom derpå töljande sammanJuings-tersett med den dithörande lottdragnings-qvartetten. Måhända torde äfven Amelias scen med Renato i denna akts början böra här räknas med. Lersetten emellan Amelia, Ulrica och Riccardo i andra akten, qvintetten (sopr. kontra-alt, tenor och 2:ne basar) i samma akt samt sjerde aktens final-qvintett äro ätven nummer af betydenhet, och afskeds