begagna sig af det varma religionsnitet hos alla samhällsklasser. Om i ett katolskt land en man ur hopen, i följd af någon inre andlig erfarenhet. känner sig lifligt uppväckt och kallad att ätven meddela sina medmenniskor hvad han sjelf erfarit af ånger, tro och hugsvalelse, så tillegnar sig kyrkan hans verksamma nit, upptager honom i någon munkorden och utsänder honom att på vägar och torg, i kojor och palatser predika i kyrkans namn, Inom den protestantiska kyrkan deremot finnes för en sådan ingen plats; hon vill hafra lärda, lugna och stadiga tienare, hon försmår entusiasten, som icke kan gresiska och ebreiska och vederbörligen wongått alla examina, hon antingen qväfver hans nit eller gör honom till sin fiende. Detta är ej allenast orätt, det är också oklokt. Ingen hierarkisk kyrka har någonsin reformerat sig sielf; .,den kan endast genom en utom det egentliga prestadömet eller lärarekallet stående inre mission på nytt födas.) En sådan har den katolska kyrkan i sina munkordnar, genom hvilka den så mäktigt verkar på alla klasser och står i vexelverkan med alla. Den protestantiska kyrkan deremot stöter ifrån sig all dylik hjelp; den tyckes icke vilja veta utat hvad religionsentusiasmen kan uträtta; den tror sig kunna ersätta denna med snörrätt dogmatik, regelbunden gudstjenst på bestämda klockslag och oklanderlig utöfning af hvad kyrkolag och handbok föreskrifva. Den monopoliserar för sitt presterskaps räkning religionsförkunnandet; men detta monopolium, likasom alla andra, hämnar sig på sin innehaivare. Den antingen tvingar den varme religionssvärmaren, såsom i England, att utom kyrkans sköte bilda en separatistisk församling, eller, såsom i Sverge, binder bans tunga och qväfver hans nit genom konventikelförbudet och antingen nödgar honom genom förföljelser att utvandra eller qvarhåller inom sitt eget sköte en ljum eller en varm och verksam fiende. Följderna häraf hafv. Under det att katolska kyrkan med egna resurser uthärdat så många våldsamma storäfven gjort nya eröfringar, hafva de protestantiska kyrkorna allt mer och mer förlorat terrain. Den engelska kyrkan har ändtligen blifvit väckt genom rörelsen bland dissenterne. Den svenska kyrkan deremot tyckes sofva lugnt under skydd af lagens svärd, som nedtystar hvarje röreise omkring henne — måtte hon ej under detta skydd insomna för alltid! C. G. Malmström. Dessa allvarliga och sanna väckelseord, ärdeles afpassade för de högkyrklige, som ju så gerna vända sina blickar mot Rom, bidrogo eäkert i ej ringa mån att så väcka pluraliteten bland riksdagsmännen, att konventikelplakatet snart derefter föll. Många prester ignorerade, så länge de rimligtvis kunde, detta plakats fall, men när de ej längre kunde interera att uppläsa i en åhörares aftonbön-stund det gamla plakatet, hvars upphäfvande ju kunde vara för någon af de närvarande bekant, så hette det: ,,den pastorala visheten bör ersätta, så mycket möjligt är, hvad det legala nitet förmådde förut. Åfven de, som offentligt erkänt, att tyngdpunkten låge i församlingen, ej i presten (se n. v. stridsfrågan vid Norges storting !), hvarför presten borde med all makt sträfva att bilda en allt talrikare för sin tro varmhjertad församliug, skyggade dock lätt tillbaka för de klaraste konseqvenserna af sin bekänneise. Men vi må tacka Gud, att bibelläran i denna tråga blifver erkänd af allt flera, hvilka rätt läsa t. ex. Matth. 23: 7—12 och 1 Thess. 5: 11—14 och, i den mån de förstå dessa bibelläror, ,hålla lärarne desto kärare för deras verks ekull. P. W.