garne. Breffragmentet egnade man knappt en blick och förklarade, att krämaren, nos hvilken sockret var köpt, kunde i gynnsammaste sall, och om han upptäckics, endast lemna besked rörande den, som skritvit det till omslag begagnade brefvet, men svårligen rörande det ifrågavarande barnet. Saken hade något för sig, men det afhöll mig ej från att gömma brefvet som en helgedom ända till nuvarande dag. För att vinna vidare upplysningar ville man ännu en gång förhöra riguenarne; men i ruinen fann man intet vidare spår efter det vilda följet än de rykande lägereldarve. Heh, bandet hade troligtvis anat oråd och i sin medfödda fasa för polisen paltat sig i väg i största hast. Flera annonser i de mest spridda tidningarne visade sig äfven fruktlösa. För att afkorta mitt uppehåll i den lila staden, vände jag mig äter till magistratspersonerna sör att höra deras råd. De framställde det förslaget att intaga gossen i en barmhertighetsinrättning, i hvilken han kunde uppsostras på allmän bekostnad. Men jag hade hört så mycket ofördelaktigt om dylika inrättningar, att jag tillbakavisade detta förslag. Jag var mera böjd för att på min bekostnad låta uppfostra gossen i någon välkänd, borgerlig familj. Med dessa planer, och trött af det oupphörliga springandet bit och dit, inträdde jag till min hustru för att höra hennes tanke. Men hos henne råkade jag illa ut, heh! Den goda ville ej höra talas om dylika historier; hon var till och med missbelåten att jag ölverhufvudtaget slösat så många