Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1869, sida 2

Med seberaktig spänning lutade Fortis sig öfver brefvet; men majoren fortsatte sin promenad. Endast stundom blickade nan bort mot Fortis, i hvars anletsdrag alla de känslor afspeglade sig, som under läsningen bestormade honom, och hvilka voro så himmelsvidt skilda från de sinnesrörelser, som Theodor och Magnus hade erfarit vid åsynen af samma ord. Ungefär tio minuter förflöto under djup tystnad, och tvenne gånger genomläste ortis brefvet, till dess han tycktes hafva fullständigt uppfattat dess innehåll. Då han slutat, steg han upp; ett djupt vemod hvilade öfver hans ansigte, och i det han höll brefvet i sin darrande hand, gick ban fram till majoren. — Hur skall jag kunna tacka er, min ädle välgörare, började han och fattade innerligt majorens hand, — och likväl skulle ett längre qvarblifvande här föra mig till förtviflans rand. Men om jag genom mitt aflägsnande ådrar mig skenet af otacksamhet, så förlåt mig. Dem, som känna mig här, skulle jag hädanefter ej mera kunna blicka i ögonen utan att rodna; jag skulle blygas öfver att allt framgent vara hänvisad till edra välger