Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1869, sida 2

dess anförvandter, så beslöto de att taga det med sig och på en annan ort afyttra det till högre prisMin frikostighet och den omständigheten, att vi voro fremlingar, hade fört dem på den tanken att vi voro de lämpligaste, till avilka de med fördel kunde asfstå sitt hittebarn. Huru mycket landtstrykarne föröfrigt räknade på en god handel framgår deraf, att de utplånade sina egna spår i torfgrafven. De afsågo äfven, efter hvad ziguenerskan fritt erkände, att hos de personer, som möjligen efterspanade den omkomna qvinnan, väcka den öfvertygelsen, att äfven barnet hade funnit sin död i träsket. På mina frågor efter namn eller andra ännetecken, hvilka kunde leda till upptäckt af den lilles föräldrar, lemnade qvinnan mig ett sönderrifvet bref — det enda; som hon hade funnit hos barnet, — i hvilket några bitar hvitt socker hade varit invecklade. Emedan hon förmodade att pappersbiten innehöll antydningar om barnets börd, hvilka kanske förhöjde dess värde, så hade hon sorgfälligt gömt den. Vi emottogo breffragmentet; ziguenerskan lade barnet, såsom vår rättmätigt förvärfvade egendom, i min hustrus armar och begaf sig till sina följeslagare; men vi återvände till staden, samtalande och något brydda öfver hvad vi skulle företaga med denna oförmodade tillökning i vår familj. Följande dagen vände jag mig till stadens magistratspersoner och bad dem om biträde vid forskningen efter barnets föräldrar. Men man fann att uppgifterna rörande den lille voro alltför obetydliga för att påräkna framgång i efterforsknin