Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 april 1869, sida 2

Derefter berättade hon, att hon för ungesär sex månader sedan hade vandrat öfver ett i sydliga Skottland beläget träsk, der hon hade funnit ett i ett täcke insvept barn ligga gråtande på en liten upphöjning i en torfgraf. Så långt ögat nådde hade ingen menniska kunnat upptäckas, och likväl hade barnet synbarligen knappt legat en timma på det betecknade stället, hvilket hade föranledt henne och hennes följeslagare att i närheten forska efter den, som hade ditfört det olyckliga barnet. Etter hvad hon försäkrade var det ännu natt, men de af henne följda spåren hade fört till ett ställe — endast några steg från den upphöjning, der barnet låg — der en fullväxt menniska hade sjunkit ned i den bottenlösa dyn. Den omkomna måste under natten hafva vandrat öfver träsket med barnet på armen, tillade ziguenerskan upplysande, och i mörkret förfelat den rätta kosan. Då hon plötsligt kände marken gifva vika under sig, hade hon troligtvis, för att rädda harnet, kastat det itrån sig och derigenom äfven verkligen räddat dess lif. Trovärdig ljöd denna historia visserligen icke, men vi sågo ej heller något skäl hvarför qvinnan skulle bedraga oss, desto mera som hon ej drog i betänkande att meddela oss sina vidare åtgärder och det mål hon afsåg. Sedan hon och hennes följeslagare säledes hade öfvertygat sig, att modern eller sköterskan var objelpligt förlorad, betraktade de det funna barnet som sin rättmätiga egendom, och emedan dess beklädnad var ganska torftig, och de således ej kunde vänta sig någon stor belöning af!