menniskor likasom vid Nigerns stränder? utropade jag harmsen. Synbarligen ansåg ziguenerskan mina häftigt uttalade ord som en hotelse, ty bon tryckte barnet hastigt till sitt bröst och ämnade just skynda bort, då min hustru hejdade henne genom några vänliga ord. Den förträffliga qvinnan hade alltid ett mer än medlidsamt hjerta för olyckan. — Betänk, sade hon bedjande, — och hon behöfde blott bedja för att äfven göra mig vekhjertad, — betänk hvilken ångest den arme lilles föräldrar skola erfara i detta ögonblick. — Betänk den framtid, som förestår barnet i dess nuvarande omgisning. Du kan lyckliggöra föräldrarne och skydda barnet mot ett beklagansvärdt lif, om du ej förkastar denna qvinnas anbud. — Du har rätt, svarade jag något förlägen, — fråga således qvinnan hvad hon fordrar för den lille; vi ta honom då med oss till staden och låta på laglig väg anställa forskningar efter hans föräldrar. Fyra pund sterling fordrade qvinnan; heh, ett billigt pris för att återställa en störd familjelycka. Jag beslöt äfven genast att betala det begärda priset, men först lät jag min hustru framställa det vilkoret, att jag först skulle få veta det ställe der barnet blifvit röfvadt, korteligen alla de omständigheter, som kunde underlätta återfinnandet af dess föräldrar. Ehuru man ej kan lita mycket på en ziguenarqvinnas uppgifter, föreföll mig ett sådant vilkor oestergifligt. Vid åsynen af de fyra guldmynten ingick qvinnan beredvilligt på min fordran och svor heligt, att hon skulle omtala rena sanningen.