Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1869, sida 2

kulan tyvärr har skadat axelleden. Lifsfara är ej för handen, men han fruktar att armen kan bli lam. I alla fall är det en långvarig kur, som den stackars Magnus får underkasta sig. — Ju längre, desto bättre; i mitt hus är tillräcklig plats för honom, och hvem vet, ett svårt kroppslidande utöfvar stundom inflytande på hela den framtida menniskan; — vi vilja åtminstone önska den arme skälmen det bästa, om han än inte förtjenar mycket deltagande. Är Theodor hos honom? — Han är hos honom och vill sjelf vårda honom under den första tiden. — Bra, ganska bra, heh; idel goda tecken, — allt skall kanske gestalta sig bättre än jag vågade hoppas; — men låt oss nu lemna de båda herrarne och återkomma till dig och dina angelägenheter. Du vill således bort? ekdan i morgon, herr maior. —Så. heh! Hvart gäller resan, om man sär fråga? — Det vet jag inte för närvarande, endast bort härifrån, — Då har du väl kommit hit endast för att taga afsked af mig? — Nej, herr major, döm mig inte så hårdt; tro ej att de sednaste tilldragelserna hafva på minsta sätt kunnat inverka på min tacksamma tillgifvenhet för min adle välgörare. Jag har kommit för att göra er några ar den mest trängande nödvändighet förestafraqe frågor, samt tillika utbedja mig ert råd. — Ah så, min vän, jag förstår och aktar dina känslor, fråga således öppet och oförbehällsamt; först dina frågor, och derefter mina meddelanden och räd.