Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1869, sida 2

Fortis ansigte, — i ditt ställe skulle jag ha kännt, tänkt och talat precis på sammå sätt. Det är inte nog att verlden visar oss aktning, vi måste äfven hysa aktning för oss sjelfva, min vän. Behöfde sör öfrigt inte ställa mig till svars, ty jag hyste redan den afsigten att lemna dig upplysningar om hvad du blott delvis och dessutom i vanställd sorm har erfarit. Men säg, hvarför har du dröjt så länge, och hvar har du varit? heh! — Jag var hos Magnus. — Jaså, hos Magnus, upprepade majoren, och hans röst darrade lätt, — hvad har man haft för vigtiga affärer hos honom, om jag får fråga? — Jag bad honom ej hysa något agg till mig, hvarefter jag tog farväl af honom. Majoren vände sig bort för att dölja sitt välbehag öfver detta svar, Sedan han deretter gått till fönstret samt återkommit, fantfan has; 100 nHåli: — Det låter nästan som hade du för afsigt att lemna 9088? — Det är den enda utväg jag känner i min sorgliga belägenhet. Jag kan inte stanna en dag längre som ett namnlöst hittebarn der, hvarest jag så länge blifvit ansedd som en aflägsen anförvandt till er familj. Jag är skyldig detta mig sjelf, er samt medlemmarne af er familj. — Godt, min vän, har träffat mina egna tankar, heh; men sätt dig, min käre son, — framåt; — sätt dig der i soffan; du vet att jag ej tycker om att sitta mycket, jag måste röra på mig. Ge så, nu skola vi prata, Men först, hur är det med Magnus? — Efter omständigheterna åtminstone inte så illa. Läkaren har förklarat att