Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1869, sida 2

har väl haft sina skäl för att försvinna, sedan hon meddelat mig tillräckligt för att bringa henne på tukthuset. — Hvad anförtrodde hon er då egentligen? — Hon framträdde intill mig och hviskade under ojemna andetag till mig: Allt är förbi, och jag vill inte att oskyldiga skola läggas till last ett af andra begånget brott. Samma natt er arga hund sårade mig så svårt, har jag fråntagit er herre en betydlig summa. Jag biträdde de båda herrarne vid öppnandet af penningeskåpet. De ville endast genomläsa några skrifter. Skulle saken komma inför domstol, så kan ni på mitt vittnesmål svära, att de båda herrarne ej veta något om stölden; — jag är tjufven. — Om de hade anat min afsigt, skulle den, som nedkastades af kulan, förr hafva dödat mig, än han tillåtit en sådan handling. — Sade hon detta? frågade majoren och sänkte sitt hufvud mot bröstet med ett djupt andetag. — Ord för ord, herr major, och hon såg ej ut som någon, hvars utsago man haft skäl att betvissa. Hon var blek som ett lik, hennes ögon voro slocknade likt en döende hjorts, och dervid darrade hon som hade hon varit på flykt undan ett halft dussin stöfvare. — Heh! Den olyckliga måtte dock ha ett sista spår af rättskänsla, anmärkte majoren tanksullt. — Det tycks likväl inte så, då man betänker den roll hon spelade i prestgården. Men de båda barnen kunna kanske ge mig närmare uppysningar, — dock ej för att straffa personen för hennes bekännelse. Nej, vi skola ej göra denna qvinna olyckligare