Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 mars 1869, sida 2

slutat i kärlek och vänskap, hvilket bevisas genom den sårades emottagande i mitt hus. Ni förstår mig ju, min käre herr Deus, heh? — Fullkomligt, herr major, och jag tror mig kunna lofva, att från mina grannars sida skall allt uppfattas så som herr majoren önskar. — Jag litar på er, min vän, återtog majoren högtidligt, — och äfven på er, käre Herzbusch. Hvad vi afhandlat här i skogen erfar ingen. Gif mig edra händer derpå. De båda vännerna, uppfyllda af vördnad för gubbens undertryckta sorg, blottade sina hufvuden och tryckte hans framsträckta hand. — Således en man, ett ord, fortfor majoren i glädtig ton, — då jag kanske snart nog lägges i grafven, äro ni naturligtvis fria från ert löfte. Men skulle ni då komma i tillfälle att tala om det ena eller andra, så gör det med mildhet och skonsamhet, af tillgifvenhet för mitt minne. Kom ihåg att det finnes tidigt förstörda menniskor, hvilka, en gång fallna i dåliga händer och beröfvade ett säkert stöd, blifva mera beklagansvärda än straffbara. — Gud förbjude, herr major, svarade Deus och Herzbusch samtidigt, — att ni så snart skulle bortryckas ifrån dem, hvilka ända från edra anhöriga och ned till den ringaste daglönare blicka upp till er som till en far. (Forts.)