let ögonblick, då Belgien måst gifva efter för Frankrike, i dagen en härvidlag högst märkvärdig enthusiasm för ,,den svagares rätt och för det skydd, som mindre sta r Europa böra åtnjuta gent emot Åe större makternas sträfvanden efter utvidgning6 dennes inNational-Leitung, för den 2 nehåller ett formygt upprop till alla Furopas makter om att förena sig till det olycklioa Belgiens skydd. Det heter der: l det ögonblick, då franska regeringen öppnar förhandlingar med Belgien, hvilka — efter hvad påstås — skola vända sig om tullfrågor och jernbanor, är det en pligt, som åligger alla de makter i Earopa, hvilka garanterat Belgiens sjelfständighet, att hafva ett vaksamt öga på det, som försiggår i Paris. Denna uppmärksamhet r så mycket nödvändigare, eftersom Frankrike protesterat emot den belgiska jernvägslagen af den 22 Februari. Det finnes i hela Europa endast en mening om, att det står hvarje stat fritt att antaga en sådan lag, likasom mångfaldiga stator faktiskt antagit liknande lagar, utan att det fallit en tredje stat in att blanda sig deruti. Franska regeringens beteende är så mycket mera egnadt att väcka misstankar, som det vittnar om anspråk på en svagare grannstat, oaktadt denna står under Europas skydd. De facto äro samtliga stormakter i Europa berättigade att motsätta sig hvarje öfvergrepp från rankrikes sida mot Belgien. Då det emellertid är Preussen och England, hvilka som grannar mest äro intresserade 1 denna fråga, så tillkommer det äfven dem att uppträda som det lilla Belgiens beskyddare, samt att icke tillåta något underkufvande af ett land, som af den franska regeringspressen behandlas på ett så opassande sätt. , Nat. leit. synes likväl i närvarande fall vara illa underrättad både om den preussiska och den engelska politiken. Hvad nemligen den sistnämnda angår, så är den åsigten allmän, att det just är lord Clarendon, som tillrådt Belgien att gifva efter för Frank rikes fordringar och varnat det för att sätta sitt hopp till Europas intervention. Angående Preussens politik meddelas i en korrespondens af den 24 dennes till ,,Hamb Corresp., att kabinettet i Berlin afhälli sig från hvarje inblandning i saken och ålagt sin ambassadör i London, grefve Bernstorfl, att på intet sätt deltaga i någo steg eller tillåta sig något yttrande, som på ett eller annat sätt kunde engagera der preussiska politiken. Korrespondenten tillägger mycket betecknande: ,,I närvarande fall var det ingen tänkbar anledning fö! Preussen att spela någon ledande roll i po: litiken, särdeles som man derigenom kun: de hafva frestat de engelska statsmännens benägenhet att draga sig tillbaka, då si tuationen blir hotande, och öfverlåta å andra att gå i spetsen. Det sistnämnde yttrandet vittnar icke om något förbållan de af förtroende mellan den preussiska ocl den engelska regeringen.