Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 mars 1869, sida 2

yttre lugn. Närvaron af Magnus, som han sedan flera år uteslutit från sin närvaro och sedan ej återsett; den ställning, i hvilken de serskilda personerna befunno sig, och framförallt Fortis utrop, som trängt till hans öron, hade tillräckligt upplyst honom om karakteren af denna sammankomst. En djup harm intog den gamle herrn. Men högre än allt, hvad som rörde honom personligen, stod hans familjs rykte, hvilket han här plötsligt såg nedsatt och befläckadt inför ett antal vittnen, icke blott genom lagstridiga handlingar, utan äfven genom närvaron af en man, som han helst ville hafva utplånat ur sitt minne. Instinktlikt sökte han således att genom sina ord bringa lif och rörelse i de särskilda grupperna, för att derefter, af de deltagande personernas väsen, uppskatta huruvida det ännu låg i hans makt att inskränka den redan anstiftade olyckan. Men dessutom gällde det att beröfva de fremmande vittnena den tron, attinom kretsen af hans anförvandter funnos elementer, hvilka ej lände honom till synnerlig heder. Det var en svår uppgift för hans stolta hjerta, som majoren här såg framför sig, men han visade sig densamma vuxen, oaktadt den nästan öfvermenskliga ansträngning hvarmed han måste kufva sin upprörda känsla, för att så en lämplig lösning på det obehagliga uppträdet inför dessa fremmande vittnen. — Vår käre frände Magnus har meddelat oss den oväntade underrättelsen, besvarade Theodor efter en kort tvekan majorens fråga, ty han insåg att hans spel kunde vinnnas endast genom den största list och försigtighet. Men derefter fortfor