Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 mars 1869, sida 2

Majorens ansigte blef askgrått vid dessa ord, men han förlorade ej fattningen. — Att ni, godt folk, så ofta misstar er, svarade han lugnt, — är verkligen ledsamt, heh. Vid den minsta likhet tro ni er förr hafva sammanträffat med en person. Säg då, Magnus, känner du denne man? frågade han och betraktade den sårade skarpt. Magnus, som gissade majorens afsigt, skakade på hufvudet. — Der ser ni det, min vän, fortfor majoren hastigt till krögaren, — ni bör vara försigtigare i edra yttranden. Men för att hjelpa er att glömma likheten, så skall jag betala er de fyratio thalerna, heh. En anförvandts goda namn gäller högre för mig, än att han skall såras af ert misstag. Adieu således, och låt mig snart få återse er. Den öfverraskade och till en viss grad förvirrade krögaren bugade sig tacksamt och gick till sina kamrater, hvilka stodo i begrepp att aflägsna sig. Äfven magistern ämnade draga sig tillbaka, men majoren bad honom stanna några minuter. — Jag har något att säga er rörande skolan, sade han högt, då han märkte att landtmännen stannade för att invänta sin skolmästare, — men emedan min tid är knapp, får jag be er vara så god och följa mig ett stycke. Magister Deus bugade sig. Theodors vagn, körd af honom sjelf och med Wilford samt den sårade i kupen, tog kosan mot slottet, landtmännen begäfvo sig på väg till sin by, och först nu vände majoren sig åter till Fortis och de båda unga flickorna, hvilka sedan den gamle berrus