Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 mars 1869, sida 2

nan, i det han hycklade en af orubblig rättskänsla förestafvad öppenhet: — och har han genom sina meddelanden ej ernätt något annat än att han ådagalagt sin soda vilja, sin omsorg för upprätthållandet af vår familjs ära, så skulle han hafva förvärfvat sig rättvisa anspråk på ditt undseende och din förnyade välvilja. Om jag har felat, så ber jag om förlåtelse; har han felat, så har han blifvit tillräckligt straffad genom sin blessyr. — Hör ni det? hviskade Fortis till de åda fickorna: — TI sin omsorg om samiljens ära, nekade han mig upprättelse, men jag, det namnlösa hittebarnet, har ingen rätt att vidare påyrka den. Majoren hade emellertid med beundransvärd sjelfbeherrskning kufvat sin ånyo väckta vrede; ett fint, ehuru tvunget leende flög öfver hans sköna gubbansigte. — Således hafva dylika barnsagor blifvit befordrade i dagsljuset genom din käre kusin? frågade han. — Sällsamt, heh! mycket sällsamt. Undrar just hvem som meddelat honom dessa nyheter. Ansträng dig inte, min vän, fortfor han och vände sig till Magnus, då han märkte att denne beredde sig att svara, — jag tror mig veta på hvad sätt man fått dessa underrättelser, hvilka tyvärr grunda sig på ett misstag. Men jag tackar er likväl för edra ädla motiver. Det gläder mig till och med att se min goda tanke om er bekräftad. Till en tvekamp borde det likväl ej ha kommit — — — Herr major! utropade Fortis, men innan han kunde fortsätta, töll den gamle herrn honom i talet. — Dig träffar äfven mitt missbilligande, min käre Fortis. Du har åter varit häf