Högländaren.) Roman at Balduin Möllhausen. (Fri öfversättning af Sigfrid Nyberg.) FÖRSTA DELEN. Då smällde två skott. — Det var vid korset, anmärkte Herzbusch orolig, och han vände sig åter till hälften om mot de unga damerna, som sutto bleka och bestörta och plötsligt tycktes hafva förlorat talförmågan. Äfven Cornelia hade förskräckt farit upp, men lika så hastigt återtagit sin förra ställning. — För sent, hviskade Rosa i dödsångest. — Gud förbjude det, sade Gabriele, som kämpade för att bibehålla fattningen. Herzbusch deremot hade knappt hört dessa uttryck af namnlös oro, då han häftigt piskade de svettiga hästarne och tvang dem till en hastighet, som hotade vagnen och de resande med förderf. Men en god stjerna vakade öfver dem, hjulen rullade fram utan att träffa andra hinder än markens ojemnheter; de rullade förbi stubbar och stenar, mot hvilka de vid den minsta sammanstötning skulle hafva krossats, och då slutligen vagnen vek af in på en rågång, låg korset endast ett par hundra steg framför dem. — Der är korset! utropade Herzbusch, i det han med piskan visade mot den synbara gruppen af män. ) Se H.-T. N:o 66.