Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1869, sida 1

Deus och bydomaren skyndade att biträda ryttmästaren och satte Magnus varsamt ned på marken, så att han lutade ryggen mot ett klippblock, medan krögaren och smeden begäfvo sig efter vagnen och gjorde den i ordning till afresan. Ingen gaf akt på Cornelia under denna förvirring. Likt en åt grafven invigd haltade hon långsamt bort mot skogen. Förrän hon inträdde bland de täta buskarne, såg hon sig ännu en gång tillbaka. Ingen gaf akt på henne. — Han känner mig inte, man skall skaffa bort mig, landtstrykerskan, mumlade hon, medan en gränslös förtviflan framlyste ur hennes aftärda anletsdrag, och derefter försvann hon bland snåren. HUrem skulle äfven hafva brytt sig om henne? De flesta af de närvarande voro sysselsatta med den sårade; Theodor stirrade framför sig likasom hade han förlorat all lifskraft. Gabriele och Rosa deremot hade i sin oro skyndat fram till Fortis, hvilken likt en sömndrucken lät de båda flickorna fatta hans händer. — Fortis, käre Fortis, bad Rosa och riktade sina tårfyllda ögon innerligt på sin barndomsvän, —se, jag ängslas till döds; tala blott ett ord, säg om du är sårad? — Förlåt mig om jag någonsin kränkt dig, tog Gabriele till ordet, då Fortis bibehöll sin tystnad, — men straffa mig ej derigenom att du vänder dig ifrån mig. Oron för dig har fört oss hit; man hade sagt oss, att man hade ondt i sinnet mot dig, och det ville vi afvärja från dig. — Jag är osårad, sade Fortis och sparkade häftigt undan den vid hans föt