Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1869, sida 1

redan ha för många vittnen, för att kunna undandraga denna ledsamma affär offentigheten. Er närvaro skulle endast föräna den en högre vigt; var för öfrigt öfvertygad att Fortis skall i mitt sällskap välbehällen lemna detta ställe. Gabriele såg sig omkring i kretsen; bon betraktade flyktigt magistern och landtmännen samt slutligen äfven Magnus, som ännu satt på stenen och med möda höll sig upprätt. Förskräckt sjönk bon tillbaka mot vagnsdynorna; hon hade sett blodet, som strömmade ned från den sårades hand och färgade stenen röd. — Min Gud, blod! utropade hon med förfärad röst; men i samma ögonblick kastade Cornelia sin hufvudduk tillbaka, steg ned från vagnen och skyndade fram till Magnus. Men innan hon hann fram till honom, hade han upprest sig och betraktade henne med förkrossande blickar. — Således derifrån kommer förräderiet! utropade hon och vände sig till Theodor, hvilken erbjöd den jemmerliga bilden af en mot dödsångest kämpande pultron-. Cornelia hade stannat likasom träffad af en blixt. Hennes ögon tycktes brista och erhöllo ett förfärligt uttryck. — Hvem är denna person? Hvad vill hon här? frågade Magnus med isande förakt mellan de af smärtan sammantryckta tänderna, i det han vek ett steg tillbaka, — skaffa undan henne, jag känner ej denna landtstrykerska. — Hjelp mig, godt folk, sade Wilford till magistern och hans följeslagare, då han märkte att Magnus vacklade, — hemta hit herr von Lehmburgs vagn, så att den sårade kan hjelpas.