Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1869, sida 1

älmenta rådet att sortsätta din promesiadfärd; det kunde annars se ut som nade du gjort till din uppgift att ädelnodigt speja efter någon af de härvaande. — Hvem säger dig, utropade Gabriele — och hennes ögon flammade af vrede, — hvem säger dig att jag ej har rätt och de giltigaste skäl att speja efter hvar och en af de här närvarande? — Det är väl endast efter en, hånade Theodor blek af raseri och visade mot Fortis, som stod orörlig och likasom krossad på sitt förra ställe. — Låt oss inte drifva saken till det yttersta, bästa kusin; jag ber dig, följ mitt råd och aflägsna dig; detta är ej någon scen för damer. — Ja, min nådiga fröken, bad Wilford och framträdde till vagnen, — återvänd hem och lita på min försäkran, att de gränsor hvartill vi hunnit ej skola öfverskridas å någondera sidan. — Välan, jag skall återvända hem, om Fortis förklarar sig beredd att följa mig, utropade Gabriele. Vid detta indirekta tilltal spratt Fortis upp likasom från en dröm. Han kastade en stel blick omkring sig, och derefter vände han sig bort, likasom hade han ej stått i den minsta beröring med det förefallna. — Du vill inte? fortfor Gabriele, som hade märkt denna åtbörd, — godt, då skall jag visa att äfven jag har en egen vilja; jag skall stanna här så länge, till dess den siste har aflägsnat sig. — Jag besvär er, min nådiga fröken, gif efter för min bön, om endast för att hindra en offentlig eclat, fortfor Wilford åter med dämpad röst, — ni inser att vi